STampe
Stampe är en cirka 9 år gammal blandras jag ägt i precis 5 år. Han väger drygt 1,8 kg och har ganska slank och reslig kroppsbyggnad för att vara en "djuraffärskanin". Vi övertog honom från en arbetskollega till min mamma, och han var då ganska ohanterad - ville inte bli buren, sitta i knät eller bli klappad.
Det har varit en lång och krokig väg för att ta oss dit vi är idag och jag vet inte hur många gånger jag varit millimeter från att ge upp allt. Stampe är en ganska nervig kanin och var därför egentligen inte så lämplig för en nybörjare som jag. Från att tidigare ha haft en lugn dvärgvädur fick jag en turbokanin jag inte riktigt kunde hantera. Vi började med kaninhoppning och jag gjorde många nybörjarmisstag, såsom att träna för ofta, springa för nära kaninen och hoppa för höga höjder innan han var mentalt redo för det. Det resulterade i att han blev rädd och osäker i sele, och jag hade honom nästan därför enbart i hagar under hela 2015. Jag visste inte vad jag skulle göra - allt jag gjorde blev fel, och Stampe verkade bara vara rädd för mig. Jag ska vara ärlig - det var fruktansvärt jobbigt. I samma veva som jag fick hem Ara och började selträna henne, kom jag igång med Stampe igen, och bestämde mig för att jag SKULLE lyckas, att jag skulle lära honom att slappna av i sele igen och få honom lita på mig. Och som vi kämpade. Någonstans mitt i all förtvivlan märkte jag att det långsamt började lossna, att promenaderna dag ut och dag in började ge effekt, och sen blev det bara bättre. Nervig kommer han nog alltid att vara, men nuförtiden är det på en hanterbar nivå. Han litar inte på mig till 100% än, och dit tror jag aldrig att vi kommer, men vi börjar mer och mer bli ett team. Under hösten har han verkligen utvecklats och nuförtiden fungerar han ungefär som en vanlig kanin när vi är på promenad, han kan vara avspänd, äta och tvätta sig vilket är fantastiskt. Hoppningen har vi tagit i andra hand, och smått påbörjat nu när han lyssnar på alla hjälper i sele. Problemet där var innan att han vek ut efter varje hinder, och det jobbar vi fortfarande med. Efter att ha börjat om med hoppningen i början av 2017 och på låga hinder tränat upp självförtroendet kände vi oss under sommaren säkra på lätthöjden, och plötsligt gjorde han i rak stensäkra lopp utan att vika ut en enda gång. Efter några få starter under sommaren var han medelsvårklassad i rak (på tre starter och med tre vinster och dubbelnollor 😱) och har en pinne i krok (även den tagen genom dubbelnolla och vinst, på debuten😱). Han började verkligen ta för sig, och var fokuserad istället för stressad, vilket var underbart. Vi har startat medel två gånger med goda resultat, tyvärr har han börjat spurta rejält i medelsvåren och får inte riktigt plats på banan vilket har gjort att han vikt ut någon gång, så vårt mål inför nästa år är att försöka få till något bra lopp i krok (vanligtvis är han lite virrig och behöver många korrigeringar då han inte "suger" till hindren) och att tagga ner lite i medelsvåren, att han inte ska hoppa 4m förbi varje hinder utan att han ska ta i lite mindre så att han inte behöver springa fortare och fortare. Eftersom han är runt sju år är han ingen ungdom längre, men eftersom jag tar ut honom varje dag är han i bättre form än någonsin och jag märker inga ålderstecken hos honom. Vi får därför se hur det blir med hoppningen framöver, om han skulle börja ta pinnar i medelsvår blir det veteranklassning för hans del då jag inte tror att hans psyke skulle klara av svår. I alla klasser han hoppat hittills hoppar han otroligt mycket längre än vad han behöver (han har otrolig flack språngkurva) och det skulle inte fungera i svåren. Det skulle antingen bli en enorm slitning på hans kropp eller så skulle hans psyke och självförtroende krascha totalt (eller båda) - därför är det inget som ens kommer komma på tal. Under 2018 blev han medelsvårklassad även i krok, och tog sin första pinne i raken. Under hela året gjorde vi otroligt bra lopp med riktigt fin känsla, och utvecklades mycket som ekipage. Under 2019 har vi enbart startat utom tävlan i lätt än så länge, efter det långa vinteruppehållet. Troligen väntar en veteranklassning snart, även fast han fortfarande tycker att det är roligt att hoppa i medelsvåren, då jag inte vill slita ut honom och jag hellre trappar ned medan han fortfarande trivs . Stampe är social och nyfiken, men ganska lättskrämd. Han är oerhört kelig, och ligger gärna långa stunder och blir klappad. Jag skulle säga att han är lite av en enmänniskokanin, det kräver mycket tid att lära sig att läsa av hans signaler. Jag tror faktiskt inte någon annan än jag har hoppat honom, men de flesta av mina kaninhoppningsvänner tycker han är lite fläng, haha. I sele är han lite som en het häst att rida, till en början tokrusar han och man behöver göra flera "halvhalter", det vill säga bromsa honom så att han stannar och sedan släppa efter på kopplet. Detta för att han ska stanna upp och tänka, eftersom han börjar springa direkt när man sätter ner honom. Han tar luftiga skutt när han är avspänd men springer mer vägvinnande när han är osäker och stressad. Han är något mer kräsen när det kommer till mat, men då hans kompis äter allt och lite till blir han igångsatt av det och äter därför det mesta när hon är med. Hans favoritställe inomhus är helt klart hörnet av vårt badrum under tvättstället där vi ställt en toalett åt dem, där kan han sitta hur länge som helst av någon anledning. Han är otroligt svårfångad i hagen när han sätter den sidan till, för att andra dagar komma rusande så fort han ser en. Stampe är en fantastisk kanin som förvånar mig gång på gång. Med tanke på vår krokiga väg hit har jag ibland svårt att ta in hur mycket han faktiskt kan, och han gör framsteg hela tiden. Stampe, du är fantastisk. Tack för att du gav mig en andra chans. |
|
Kyrkeliden's Ara
Ara är född 21/8-2015, och är därmed en snart tvåårig svensk hoppkanin undan Kyrkeliden's Nästan Perfekt, efter Tallbackens Sudoku. Hon är uppfödd av Sandra Magnusson, innehavare av Kyrkeliden's hoppkaniner. Hon är viltgul, åt det rödare hållet enligt mig, och medelsvårklassad i rak med en pinne (tagen på debuten) och har en pinne i krok lätt. Hon är min tredje kanin och den första av dem jag haft sedan hon var unge, och det har varit en lång och lärorik resa. Utan Ara, ja jag vet ärligt talat inte hur mitt liv hade sett ut då. Ara har helt enkelt varit nyckeln till det mesta jag kan om kaniner, att börja med kaninhoppning blev ett "uppvaknande" för min kaninhantering. Allt har inte gått spikrakt framåt för oss, tvärt om. Jag skulle ljuga om jag sa att Ara var en enkel kanin, och det var kanske egentligen inte en så envis och egen kanin som Ara jag behövde, när jag redan hade en kanin jag inte kunde hantera. Men jag beundrade Sandra och hennes uppfödning, och föll för Ara (Jag kommer skriva ett längre inlägg om hur det gick till när Ara fick flytta hem till mig), och i slutändan blev det faktiskt hur bra som helst. Vi tog det lugnt i vår "utbildning" och provade sele när hon var ungefär fem månader. Jag var ovan vid långa koppel (= längre än 2,5 m, alltså inte alls långt) och någon av de första promenaderna ledde det till att hon fick kopplet mellan benen. Det hade aldrig hänt mig förut så jag agerade säkert inte på bästa sätt, och Ara blev livrädd och skrek. Det var så fruktansvärt obehagligt och jag trodde jag hade skadat henne, så fort jag fick tag på henne bar jag upp henne och grät i hennes päls hela vägen hem. När vi försökte igen var det uppenbart att hon var skärrad av vad som hände förut, och i flera veckor var hon oerhört mammig och vågade inte gå mer än en meter ifrån mig, och följde efter mig om jag försökte backa bort från henne. Vi anmälde oss till en nybörjarkurs i mars i min numera hemmaklubb ULKH när jag såg ett inlägg om det på Sandras instagram, och det var startskottet för allt. Jag läste igenom tävlingsreglementet, packade ihop min djuraffärssele och mitt egengjorda koppel och så begav jag och Ara oss mot Årsta 4h-gård där kursen skulle hållas. Teorin som gicks igenom på kursen kunde jag redan utantill, så mycket som jag läst på (& stalkat kaninhoppare på instagram B-) ) men de praktiska passen var otroligt viktiga. Plötsligt insåg jag vad det var jag hade missat helt när jag tränat mina kaniner, och blev direkt biten. Jag märkte hur underbar stämning det var i klubben, vilken stimulerande atmosfär det var att befinna sig i och hur mycket jag hade att lära. Ara fick hoppa för första gången, och det gick förvånansvärt bra. Vi utvecklades enormt som ekipage den dagen och vi har fått fortsatt hjälp och stöd från vår klubb vilket har betytt otroligt mycket! Vi debuterade mini några veckor senare och på den vägen är det. Hon har otroligt lätt för sig, och hon vet om det. Har hon bestämt sig för att anstränga sig en dag, behöver jag inte göra annat än att hänga med i andra änden av kopplet och göra mitt bästa för att inte störa. Nästa tävling kan det vara precis det motsatta - hoppning är ett dumt påhitt och mycket sämre än att lägga sig ner i gräset och chilla, eller så går helt enkelt banan åt fel håll. Hon ställer alltid upp och hoppar om jag ber henne, men de dagar hon själv taggar till är det en magisk känsla att föra henne. Det må vara klyschigt, men Ara har DET. Hon är en kärleksfull, gladlynt, positiv, livlig, modig, smart och helt galen kanin. Hon har charmat in sig i hela familjen med sina knasiga upptåg och en kan aldrig veta vad hon har i farten. Det är svårt att förklara vad det är som gör henne en på miljonen, och jag tror att det är många andra som inte kan se det utan bara ser "en evig lättkanin", men hon är helt enkelt lite mer av allt. Vi har våra ups and downs, både på tävling och på hemmaplan, och det är just det som är så underbart, att jag behöver kämpa för att uppnå något med henne. Det gör att jag fortsätter kämpa i motvind, och gör att små framgångar känns så mycket större. Ara, tack för allt du gett och ger mig, det kommer alltid vara vi. Hartassens Oksana
Dundra
|
|
Som tidigare nämnt bor här tre kaniner, Stampe och Ara. De bor, TYVÄRR, fortfarande i en bur på 2,5kvm - vilket jag inte anser är optimalt på något sätt. Helst hade jag velat ha dem frigående inomhus, men det är omöjligt i nuläget. Till sommaren planerar jag att bygga ett mindre hägn runt deras bur som de kan ha tillgång till dagtid. De har alltid fri tillgång på hö och får bladgrönt några gånger i veckan.
Kaniner behöver sysselsättning och motion varje dag och följaktligen får de vara utanför sin bur så många timmar om dagen som det bara är möjligt.
Vi har hägnat in baksidan av vår trädgård med kompostgaller, som de får vara ute i när det är ljust och jag är hemma och kan hålla ett öga på dem. Hagen är kanske på 150 kvadratmeter totalt och tillfredsställer kaninernas naturliga behov - det finns buskage och högt gräs de kan sitta och kura i, gott om utrymme att sträcka på benen då hagen är långsmal och flera kvadratmeter grävvänligt underlag. Det är underbart att sitta där och studera kaninernas beteende, och så mysigt att se hur stor del av tiden de spenderar tätt intill varandra <3
Kaniner behöver sysselsättning och motion varje dag och följaktligen får de vara utanför sin bur så många timmar om dagen som det bara är möjligt.
Vi har hägnat in baksidan av vår trädgård med kompostgaller, som de får vara ute i när det är ljust och jag är hemma och kan hålla ett öga på dem. Hagen är kanske på 150 kvadratmeter totalt och tillfredsställer kaninernas naturliga behov - det finns buskage och högt gräs de kan sitta och kura i, gott om utrymme att sträcka på benen då hagen är långsmal och flera kvadratmeter grävvänligt underlag. Det är underbart att sitta där och studera kaninernas beteende, och så mysigt att se hur stor del av tiden de spenderar tätt intill varandra <3