Imorgon börjar jag skolan igen efter ett långt och glädjefyllt sommarlov. Jag är taggad på ett nytt år och hoppas att jag kommer komma in i bra vanor och därmed ha mycket tid för kaninerna, är så lätt att fastna i det sociala media - träsket och spendera timmar framför mobilen som en kan göra roligare saker med... Jaja, jag tar det som det kommer och hoppas på ett minst lika bra år som förra året! Sista sommarlovsdagen spenderas för min del med att organisera, planera och städa - låter kanske supertråkigt men jag måste medge att med bra musik till är det ganska roligt! En av sakerna på dagens lista var att rensa bilder - jag har tusentals och åter tusentals kanin och hästbilder på olika datorer i huset. Under förmiddagen har jag hittat många bilder jag hade glömt att jag hade, och tänkte därför att dagens inlägg blir ett bild-inlägg då jag inte har tid att skriva något längre. Jag bjuder härmed på ett axplock av bilder när kaninerna busar runt i hagen, ingen av de när de får glädjeryck blir någonsin skarpa men jag tycker om att titta på dem ändå. Det finns inget bättre än en glad kanin, och jag tycker nästan det smittar av sig - enjoy! Mest bilder på Ara, eftersom jag bara har gått igenom 2017's bilder och hon lite oftare hoppar omkring än stampe. Har en hel del på Stampe också, men de ligger i lite äldre arkiv så de kommer upp någon gång i framtiden!
0 Comments
Den 21 augusti 2015 föddes Ara och hennes syskon, Kyrkeliden's Stjärnbilder-kull - vilket betyder att Ara fyller två år idag! Min sol - två år redan? Hoppas på minst tio år till med dig, och jag kommer fortsätta göra allt för att du ska vara lycklig. En sån här kanin tror jag aldrig att jag får igen - det är svårt att förklara hur speciell hon faktiskt är. Jag hade funderat på en kompis till Stampe i ungefär ett år och nyligen fått ett löfte från mina föräldrar om att få tinga en andra kanin. För att göra en lång historia blev jag intresserad av Kyrkeliden's Stjärnbilder-kull när jag hittade Sandra på instagram, och kullen var då ungefär fyra veckor. När jag började kolla upp kaninhoppning 2014 var Sandra en av de personer jag tyckte verkade otroligt kunniga och duktiga, och jag hade sett videor av flera Kyrkelidare och känt att det verkade vara min sorts kanin. Jag visste inte något om föräldradjuren mer än vad som stod på hemsidan, men jag tyckte Sandra skrev bra och hade sunda åsikter - så jag bestämde mig för att lägga intresse på kullen. Jag antog att min chans var minimal, eftersom jag hade noll erfarenhet av tävling och Stampe var halvknasig och knappt gick och ta ut i koppel. Jag hade lämnat intresse på en annan kull några veckor tidigare, men fått svaret att uppfödaren enbart sålde ungar till folk som tävlade. Och jag ville ju börja tävla, det var därför jag ville köpa en hoppkorsning, så jag skrev ihop ett långt mail till Sandra där jag önskade att få tinga en av de fyra honor som fortfarande var "lediga" - och önskade särskilt en hona som hette Lacerta. De närmaste dagarna gick jag runt på helspänn, jag ville inte ha för höga förhoppningar men kollade ändå mailen varannan minut. Och - under en körövning fick jag äntligen svar. Det visade sig att Lacerta redan var tingad, men att de tre andra, Hydra, Auriga och Ara, fanns kvar och att Sandra gärna skulle sälja en unge till mig. Jag var överlycklig, men kunde inte enbart från bild och korta beskrivningar av ungarna bestämma mig så det slutade med att jag och min mamma åkte och hälsade på dem. Sandra tog ut de tre honorna, och efter att kollat på dem en stund och pratat en del med Sandra bestämde jag mig för den hona som under den korta tiden lyckats rymma två gånger ur hagen - Ara. Ungefär en vecka senare hämtade vi henne, och på den vägen är det. Ara, älskade Ara. Allt det här är snart två år sedan, och när jag tänker på det kan jag knappt komma ihåg vem jag var innan henne. Ara har, både själv och indirekt, gett mig så otroligt mycket. Utan henne hade jag aldrig börjat med kaninhoppning och då hade för det första aldrig lärt mig det jag kan idag om kaniner och kaninhantering, men heller aldrig lärt känna många personer jag i högsta grad behöver i mitt liv. 2016 var ett år som jag personligen utvecklades mycket, och jag tror att kaninhoppningen var en betydande del i det - när jag började var jag ett "oskrivet blad" i det sammanhanget, och jag kunde vara den jag ville, och människorna jag mött genom kaninhoppning har fått mig att växa. Under året blev jag mer självsäker, slutade ändra på mig själv för andras skull och vågade tycka, tänka och säga vad jag ville. Utan Ara hade det med största sannolikhet inte hänt, iallafall inte på samma sätt. Ara ger mig alltid personlig utmaning, hon tvingar och erbjuder mig att utvecklas, lära mig mera och vinna över begränsningar. Hon breddar mina gränser och tränar mitt tålamod, och bjuder alltid på skratt med sina knasiga upptåg. Hon är en så självklar del i min vardag, tillsammans med Stampe, att jag inte kan tänka mig ett liv utan henne. Den dagen kommer, det vet jag, men tills dess tänker jag njuta av varje dag jag får med henne för Ara gör allt lite ljusare. Ara är kaninen som hoppar upp i blomkrukor, gömmer sig under sängen och biter sönder väskor i skrubben. Hon hoppar upp på matbordet, genom att först hoppa upp på en stol, för att komma åt mina bananmackor. Spelar en kort på golvet kommer hon fram och kastar bort korten, spelar en sällskapsspel välter hon spelpjäserna och puttar bort kartongen. Hon kan vädra mat från 10 meters håll. Ibland snubblar jag nästan på henne, när hon kommer rusande för att hon vill ha mat. Det är omöjligt att hålla Ara instängd, eller utestängd, om hon vill så tar hon sig ut. Alltid. Så fort jag hör ett konstigt ljud hemma är min reflex att resa mig och kolla vad Ara gör - i nio fall av tio är det hon. Kanske har hon vält ut en hög med tidningar, fått ut en pelletsburk från en låda och tagit av locket, eller kastat iväg ett par skor. Hennes idéer tar aldrig slut, hon tänker alltid utanför ramarna. Förutom allt detta är Ara min vän. Det har tagit tid, över ett och ett halvt år, men vi har äntligen lärt känna varandra. Hon litar på mig. Det är en relation jag har slitit för att uppnå och det har krävts många timmar av tålamod. Några gånger har det känts omöjligt, oftast har det känts svårt, men det har aldrig känts ovärt. Ara är värd allt slit i världen, för att vinna hennes respekt måste en lägga ner mycket tid. För några månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle säga att vi var ett team - men idag är vi nästan det. Det betyder inte att Ara alltid är med mig - tvärt om. Ara är den mest envisa, egna och speciella kanin jag mött - har hon bestämt sig så är det så. Men nu för tiden kan vi kompromissa, jag kan be henne och hon går med på det. Ibland ger hon inte med sig, andra dagar vill hon inget annat än att vara mig till lags. Och jag vill inte ha det på något annat sätt, det skulle inte vara Ara. Men idag förstår jag henne, jag kan läsa av henne och - vi är ett team. För två år sedan föddes en stjärna. Tack för allt Ara. I veckan lade en av mina fina klubbmedlemmar upp en bild där hon hyllade en kaninhopparvän och bad hennes följare göra samma sak - skriva ett inlägg och lyfta fram en eller flera personer inom sporten som är speciellt viktiga och hashtagga med #kaninhopparetillsammans . Ett underbart initiativ tycker jag, en får aldrig glömma bort vikten av beröm, uppmuntran och stöttning. Jag får ibland, på den senaste tiden faktiskt mer och mer, beröm eller "uppskattning" för mina inlägg här, min kaninhantering etc och det betyder otroligt mycket och det är jag enormt tacksam för - så det är dags att ge vidare. Dagens inlägg kommer för det första uppmärksamma min fantastiska klubb, ni är alla speciellt viktiga för mig 😘 och avsluta med att lyfta några personer jag ser upp till lite extra. #kaninhopparetillsammans - människor som är speciellt viktiga för mig inom sporten är självfallet min älskade klubb ULKH. Från dag ett har jag blivit varmt mottagen och känt mig välkommen, och inte minst fått råd, tips och beröm. Det är såklart också orsaken till att jag fortsatte - de intelligenta, roliga, galna, underbara, generösa, osjälviska och genuint vänliga människor jag träffade. Med kaniner som gemensam nämnare har jag lärt känna många människor jag aldrig skulle träffat annars, vilken tur jag haft! Ni är underbara allihopa, det hoppas jag ni vet. Jag tror att det är viktigt att ha förebilder, att man har någon/några att se upp till, ta efter och kunna fråga om råd. Faktiskt har alla inom denna sport flera saker som är värda att se upp till, det ska en inte glömma. Men idag kommer jag välja att uppmärksamma några få personer som står högst upp på listan (utan inbördes ordning ;)), som jag tycker förtjänar allt beröm jag någonsin kan ge dem.
Idag blir det ett renodlat kaninhoppningsinlägg! Igår var vi och tävlade i hemmaklubben och allt som allt var det en fantastisk dag. Som jag tidigare nämnt var det dubbla klasser av allt, så Stampe hoppade rak lätt x 2 och Ara hoppade medelsvår (debut) x 2. Kaninerna kändes glada och taggade trots stundvis regn och blött underlag, och alla 8 lopp kändes jättebra! Som pricken över i blev resultaten dessutom fantastiska, vilket såklart också är roligt även om känslan i loppen är det jag kommer leva länge på. KYRKELIDEN'S ARA - ARA Ara debuterade medelsvår idag, och mitt mål var att hon skulle försöka själv och att jag inte skulle behöva be henne, utan att hon skulle tycka det var roligt. Jag vet ju att hon kan hoppa - hon har oerhört lätt för sig, men vissa dagar vill hon inte alls och därför har jag aldrig några krav på henne. Det är inte så att jag inte tror på henne, det gör jag, för hon gör alltid sitt bästa utifrån hennes förutsättingar för dagen - men jag har aldrig mål i form av resultat. Och vilken debut hon gjorde, trots att det regnade under båda medelklasserna. Medelsvår 1 - Grunden kändes bra och hon bjöd på fint även om hon stannade några gånger (och bad mig att korra genom att uppfordrande kolla bak på mig haha), hon gick på parkbänken kombinerad med en trea på samma höjd, fick ett korrigeringsfel och rev en frambom på en box med X-et längst fram. Det hindret lät jag henne medvetet hoppa från en dålig vinkel, hon satt för nära och dessutom utanför det högra hinderstödet - jag vill inte korrigera kaninen inför varje hinder den kommer fel på, de måste få göra fel och lära sig själva också. Sen ville jag inte heller att vi skulle gå till final/ta pinne i båda klasserna då vi isåfall bara skulle ha en pinne kvar till svår och det är det lite för tidigt för tycker jag :P Vi gick alltså in på 3 fel, något jag var toknöjd med. Det visade sig att det räckte till final skojigt nog, och finalen var helt klart vårt bästa lopp någonsin. 0 fel på 17s, inte en ända korrigering och bara ett litet stopp framför vattengraven - annars sprang hon hela. Ni anar inte hur chockad jag var - Ara är inte den kaninen som springer genom en hel bana. När jag kollade skuttli i slutet av dagen när jag skulle ropa upp på prisutdelningen såg jag till min förvåning att Ara knep den sista placeringen i klassen med tio hundradelar och därmed också tog pinne (!!!). På debuten? Min galna, knasiga kanin. Medelsvår 2 - Grunden och finalen var fantastisk - tror jag gjorde en korrigering i något av loppen men hon bjöd fint i båda loppen. Hon sparkade på en box i grunden vilket ledde till resultatet 1+0 - det hade blivit pinne om inte två kaniner klassat upp sig i första och det därför blev en placering mindre i medelsvår två. Det gjorde mig ingenting - tvärt om. Jag kunde inte varit mer nöjd med loppen vi gjorde och jag är bara glad att vi har två pinnar kvar till svår och inte en, för medelsvåren känns som en klass som är helt lagom för oss just nu! SPLASH OF PAINT - STAMPE Stampe hade chans att bli medelsvår idag, om han tog pinne i båda. Det visste jag sen innan och var lite skakis, eftersom han är oerhört hindersäker och sällan river, även om han blir stressad och viker ut. Som några av er vet har jag kämpat rejält med hans självförtroende i hoppningen och han har tidigare varit oerhört rädd och virrig, och sprungit åt alla håll och vikit ut mellan varje hinder. Nu när vi äntligen kommit över det något och han börjat slappna av vill jag gärna stanna på den här höjden, eftersom jag är rädd att han kommer få dåligt självförtroende igen om hindren blir högre och längre. Lätt 1 - Han nollade grunden i ett lopp som kändes väldigt bra. Han vek ut innan de tre sista hindren så totalt tre korrigeringar, men det var inte för att han inte hann med utan snarare att han tyckte det såg roligare ut åt vänster haha - och jag tycker det är så himla skönt när han inte springer i 180 utan tänker lite istället. I finalen blev det ett snabbt lopp på runt 10s som kändes riktigt bra, jag kunde hålla mig 4m bakom (vilket jag iförsig alltid gör när jag hoppar stampe haha) och bara springa på. Det resulterade i vinst med resultatet 0+0 -> pinne. Lätt 2 - Den här klassen bjöd på en fantastisk känsla, rakt fram i både grund och final och en totaltid på 18 sekunder - 18 SEKUNDER? Nästan lite väl fort tycker jag, men när han tycker det är så roligt och tuffar på själv vill jag inte störa honom. Han dubbelnollade även här vilket gav vinst och pinne i andra klassen också. Jag kan inte riktigt fatta hur mycket han utvecklats, och hur avslappnad han är nu för tiden. Det krävdes bokstavligt talat blod, svett och tårar för att nå dit vi har kommit idag - och då menar jag inte resultaten i hoppningen. Jag menar dit vi kommit i den vardagliga hanteringen, hur vi nu kan ta promenader där han vågar sitta stilla och tänka, vågar äta gräs och vågar lägga sig ner och vila. Att han litar på mig tillräckligt mycket för det. Att han börjat trivas i hoppningen igen är otroligt roligt, även om jag fortfarande inte kan inse hur cool han är. Nästa tävling blir den 19e och då blir det krok lätt, och sedan vet jag inte hur vi gör. Vi kanske tävlar lätt ut ett tag samtidigt som vi testar enklare medelsvårhinder. Om det går bra kanske vi lägger resten av året på att komma in i medelsvårklassen i rak istället för att tävla, om det inte känns bra kommer han veteranklassas när han klassar upp sig till medelsvår i krok också, så att han får fortsätta lajja runt i lätten och ha hur kul som helst <3 Slutligen vill jag uppmärksamma min fina klubb ULKH. Trots ungefär 6 klubbmedlemmar på plats och bara en domare från klubben lyckades vi rådda en hel tävlingsdag med många klasser trots dåligt väder. Så himla underbara är ni allihop, humöret är alltid på topp på våra tävlingar oavsett väder och resultat. Sen kan jag inte tacka er nog för hur mycket ni har stöttat mig och mina kaniner, hur mycket hjälp, beröm och uppmuntran jag fått från dag ett hos er. Det är guld värt - jag älskar er! God kväll! När jag skriver det här inlägget är det fredag kväll, men jag kommer inte att ha tid att skriva något blogginlägg imorgon (dvs idag) så jag skriver klart ett som jag sen kan lägga upp imorgon (dvs idag). Hängde ni med? Det gjorde knappt jag haha, men vidare till vad jag hade tänkt prata om idag (imorgon ;)) – vikten av umgänge på kaninens nivå. Vad betyder då detta? Ja, med kaninens nivå menar jag på samma plan, i samma höjd, som kaninen – alltså i hagen, buren eller på golvet. Det här är något som först kommit till mig på senare tid, insikten av hur stor roll det vardagliga umgänget spelar i resan mot att bli ett team med din kanin. Jag tror att ”vanliga” kaninägare är bättre på detta än kaninhoppare, eller så var det bara jag som glömde bort det när jag började med kaninhoppning. Jag tänkte så mycket på hoppträning, konditionsträning, omväxling, motion, selträning, stimulering av kaninens psyke, miljöträning etc att jag glömde bort en annan viktig del – det kravlösa umgänget. För att skapa en relation till din kanin behöver den bli van vid att du är vid dess sida, och utan att provocera fram umgänge möjliggöra för kaninen att söka kontakt med dig när den vill det. Den här sortens kontakt får en inte, i alla fall inte jag, i koppel eller i famnen, då kaninen inte på samma sätt kan välja att söka kontakt. Hur bra kaninen än blir på att gå i sele och hoppa, blir ni inte ett samspelt ekipage om kaninen inte känner tillit för dig. Såklart beror det på kanin, vissa kaniner kan göra toppresultat med vilken förare som helst, men för att bli ett team och kunna jobba tillsammans behöver de flesta kaniner en relation till sin ägare. Det är en skillnad på att föra sin kanin genom en bana och göra ett lopp tillsammans med sin kanin. Och det är inte om en tävlar i hoppning som det kravlösa umgänget är viktigt. Även om du aldrig planerar att hoppa med din kanin kommer det ge din relation med din kanin massvis – att bara sitta med kaninen i hagen. När kaninen själv får välja om den vill hälsa på dig eller inte kommer den inte bara förknippa ägaren med att bli infångad och sättas tillbaks i buren eller tänka på ägaren som den som driver på och tvingar den springa vidare när de konditionstränar och hoppar. Istället kommer den söka din kontakt när den själv vill, och bli trygga i din närvaro. Jag märker på mina kaniner när jag ”slarvat” med att umgås kravlöst med dem, att de blir mer vaksamma när jag sätter mig ned i hagen. Ju mer tid jag spenderar i deras hagar eller inomhus med dem, desto mer kontakt söker de med mig och desto enklare blir det att ”fånga” in dem, eftersom de inte försöker smita undan utan litar på mig. Jag vet att det kan kännas som ”slöseri” med tid om en har begränsat med den varan, och att selträning är viktigare, men det ena utesluter inte det andra. Har du ont om tid kan du med fördel syssla med något i hagen, till exempel läsa en bok eller plugga. Även om du inte har fullt fokus på kaninen och klappar den så fort den kommer nära, blir den ändå van vid att du är där och börjar gradvis lita mer på dig. Det här är ett ämne jag skulle kunna utveckla ännu mer, men jag tror att ni förstår hur jag tänker. Om jag inte fått fram det tillräckligt tydligt redan så är jag inte det minsta emot promenader i sele, tvärt om är det snarare ett av mina viktigaste budord när det kommer till kaninhantering ;) men det här är också en viktig del, som det är lätt att glömma – jag får påminna mig själv hela tiden. Tack för att ni läste och så hoppas jag att vi ses snart igen! Hej igen! Det var några dagar sen jag skrev här nu, men det är väl lika bra att ni vänjer er för när skolan drar igång kommer jag väl kunna uppdatera… varannan månad? :P Jag har ingen riktigt plan för den här bloggen/hemsidan – vad vill ni läsa? Min plan var att den skulle kunna engagera människor som funderar på att skaffa kanin, personer som har kanin och kaninhoppare – men jag vet inte riktigt i vilka proportioner jag ska skriva om olika saker. Jag jobbar på en till flik i menyn som kommer bli någon typ av ”faktasida” där jag kommer berätta 1) om kaninens behov och hur en tar hand om en kanin, vad som krävs av ägaren osv, 2) om kaninhoppning, regler, klasser och hur en börjar med kaninhoppning och 3) länka till andra bloggar och hemsidor som jag anser ha sunda åsikter eller bedriva en god verksamhet för att inspirera fler till att berika sin kanins liv. Men bloggen – här har jag ingen aning. Tanken är att varva mina kaniners vardag och vår utveckling tillsammans med inlägg som mer generellt går in på kaniner, kaninhantering och kaninhoppning och mina åsikter och tankar om olika saker - och samtidigt försöka lära mig hur weebly fungerar, hur stora blanksteg som blir lagom och hur mycket bilder jag ska ha. Vad tror ni om det – vad vill ni ha mer/mindre av, finns det något speciellt sorts inlägg ni vill läsa eller något särskilt ni vill att jag tar upp? Kommentera här eller skriv till mig på instagram :D Vi är i min sommarstuga just nu, och åker hem igen på lördag kväll. Min sommarstuga ligger precis i skogsbrynet i utkanten av ett mindre samhälle, och omges av åkrar och fält – ett underbart ställe att ta med kaninerna till! Deras bur här är mindre än deras vanliga, det är Stampes gamla bur som han bodde i innan Ara flyttade hit, men den är långt över minimimåtten och de är ute hela dagarna så det går ingen nöd på dem. Det har varit ganska varmt idag så kaninerna har fått vara sin hage under dagen, och jag kommer ta ut dem på promenad ikväll när de svalnat. Tycker ärligt talat inte att det är någon vits med att ta ut kaninerna i koppel under dagen på sommaren, eftersom kaniner är känsliga för värme och de varken kommer tycka det är kul att vara ute och gå när det är så varm, eller må bra av det. Speciellt Ara är väldigt känslig för värme och hon orkar gå typ 100m en varm sommardag innan hon lägger sig ner och är helt slut. Det är onödigt att ”köra dem i botten” på det viset tycker jag, och mina kaniner orkar dessutom knappt dricka och äta om de blir så trötta och varma. Jag tycker det är tillräckligt svårt att få i mina kaniner vätska som det är under sommaren, eftersom de mest ligger och chillar när det är 22+. Ara brukar jag ge gurka, men Stampe är så kräsen så att han ofta varken vill ha det eller vatten… Ibland när jag blir FÖR orolig för att han inte dricker något brukar jag hälla i lite äppeljuice eller något liknande i vattnet för att smaksätta det, och då dricker han med ens ganska mycket ;) När vi pratar om vad kaniner äter – har ni också problemet att era föräldrar/andra personer ger era kaniner massa godis haha? Jag försöker hålla mina kaniner på en så naturlig diet som möjligt, obegränsat med hö (kaniners födointag ska bestå av minst 90% hö!) och ibland tillskott av annat bladgrönt, under sommaren betar de ute större delen av dagen. Stampe får tillskott i form av pellets med högt fiber- och näringsinnehåll, eftersom han börjar bli till åren och har svårt att hålla hullet. Ara blir bokstavligt talat tjock av att äta hö om hon inte motioneras, så hon behöver inga extra tillskott. Mina föräldrar är dock inte riktigt med på min linje och så fort de får chansen sticker de åt mina kaniner alla möjliga godbitar, såsom frukt, morot, frukostflingor och knäckebröd… Jag har pratat med dem - många gånger – men de tycker att det ”är så lite” (eh nej det är typ en femtedels morot var?) och ”så sällan” och ”de vill ju ha”, suck… Lite gulligt är det ju, men det är fortfarande inte önskvärt haha… Hoppar er helg blir underbar och så hörs vi, förhoppningsvis, snart igen. Har ett annat inlägg på gång som jag hoppas på att få upp imorgon! Ikväll var jag ute med Stampe på promenad, en vanlig runda runt kvarteret. Jag tycker om kvällspromenader då det är en bra tidpunkt på dagen för mig att bara tänka. Jag älskar mina kaniner, och därför gör jag allt jag kan för att de ska må bra. Städar burar, bygger hagar, tar promenader, klappar, myser, fodrar, iakttar, väntar, klipper klor, pussar och försöker ständigt lära mig mer. Men ibland känns det som att det inte räcker, och idag var en sån dag. Jag har ju lovat att vara ärlig här, så det tänker jag vara. Ibland känns det som att jag gör ALLT fel, och att det sättet jag hanterar mina kaniner på inte är rätt väg att gå. Vad spelar det för roll att jag lärt dem gå i sele om de ändå inte vill sitta stilla när jag vill lyfta upp dem? Har jag lärt dem fel? Är de rädda för mig? Gör jag fel som tar ut dem och tränar på det - eller gör jag fel som inte tränar tillräckligt på det? Vad spelar det för roll om mina kaniner känner igen mig, överröstade mig med pussar när jag böjer mig mot dem och känner sig trygga i min famn men ingen annans - om de ändå inte litar nog på mig för att jag ska kunna ta in dem från hagen? Hatar de mig? Är de rädda för mig? Förknippar de mig med något dåligt eller vill de bara vara kvar ute? Och jag gör mitt bästa för att inte lyssna på de tankarna. Att de vissa gånger är svåra att fånga i hagen är väl förklarligt, då den är väldigt stor och de hellre är där än inne i buren. Jag tror inte att de hatar mig, de är trots allt oftast avspända i min närvaro och visar tydlig tillgivenhet till mig. Ara och jag har faktiskt kommit varandra riktigt nära på senaste tiden, och det är underbart. Men det är Stampe som är problemet - han är i grund och botten ganska trasig tror jag. Hans första instinkt är alltid att någonting är farligt eller dåligt, och jag behöver hela tiden kämpa för att vinna hans tillit. Vi har kommit långt, det är en enorm skillnad från tre år sedan, jag vet det. Nån dag kanske vi kommer hela vägen. Men det som gör mest ont och det som får mig tvivla mest på mig själv - är att allt är mitt fel. Han var inte såhär när han kom, inte de tre första månaderna. Att jag kunde orsaka sån skada på tre mänader, som jag inte kunnat fixa på över tre år. Det gör ont. Jag vet inte om Stampe någonsin blir helt hel igen. Det är det värsta. Det märks inte så mycket nu förtiden, men nån gång ibland skymtar jag de personlighetsdragen, som att han till exempel i vissa perioder stampar så fort en kommer ut till buren för att prata med dem. Och det sårar mig, för jag vet att kaninernas beteende till stor del är en produkt av hur vi hanterar dem. Felet måste alltså ligga i mig. Det här inlägget blev inte så muntert, men jag lovade att ge er vår vardag - de vackra OCH de förjävliga bitarna. Jag har generellt sett väldigt bra självförtroende, men ibland känns allt rent ut sagt sämst. Och det är okej, kom ihåg det. Det här inlägget är inte heller skrivet för att "tigga uppmärksamhet", utan bara visa att alla tvivlar på sig själva ibland och att det är naturligt. Hoppas ni får en fin kväll <3 Hej igen! Imorse tog jag och Ara en promenad till skogen, tyckte det var på tiden eftersom det vad några dagar sen sist. Jag tycker det är svårt att gå på promenader med Ara på så "öppna" områden, dvs när en kan gå i alla riktningar, eftersom Ara bestämmer sig för en riktning som är rätt håll och sen är det i n g e t annat som gäller om en frågar henne. Men vi jobbar på, hon blir mer och mer öppen för kompromisser när det gäller vägval och jag tycker hon verkar bli gladare och mer uthållig också. Allt fungerar faktiskt bra i sele nu, förutom att hon gärna vill springa iväg när jag ska lyfta upp henne. Själva upplyftningen är inga problem, hon är inte sprattlig eller så, men hon skuttar helt enkelt iväg haha.
En tanke som slog mig under min morgonpromenad med Ara: Stilbedömning. Det finns stilbedömning och inverkansklasser i hästhoppning, vilket är något jag gärna skulle se i kanonhoppning också. Alltså en bedömning av ekipaget och dess samspel i helhet framför att enbart bedöma från resultat, framför allt i krokklass. Det jag menar är alltså att jag vill gynna de ekipage som är samspelta och gör fina lopp, speciellt i krokklass då förare och kanin verkligen behöver vara ett team. Tyvärr är det inte alltid de snyggaste loppen som vinner, och såklart ska den kanin som behärskar klassen bäst och därmed river minst hinder vinna/få placering men det jag menar är att ibland speglar inte resultatet loppet i sin helhet. Vissa lopp är virriga och stressade och en blir förvånad när ekipaget trots allt kommer igenom på noll fel, på samma sätt som en kan bli chockad när ett lopp som känns perfekt slutar långt ner på resultatlistan. Att stilbedöma kaninhoppning tror jag inte skulle funka tyvärr, av flera olika anledningar. Med tanke på att olika domare har olika ideal av "det perfekta loppet" och framför allt den perfekta kaninen, vilket nog skulle leda till att domaren gynnade den sorts kanin de själva gillar bäst, som det lätt blir i bedömningssporter. Vet att många som håller på med utställning bara åker på tävlingar där det är "rätt domare", dvs en som gillar den typen av ras ägaren har. Ett ytterligare problem är att kaninhoppning är en mycket mindre sport än hästhoppning, och att "alla känner alla" på ett helt annat sätt, vilket väl inte direkt minskar risken för att domaren, omedvetet eller inte, blir jävig. Nej, jag tror inte att stilbedömning skulle fungera som bedömningsform i kaninhoppning, men jag gillar tanken, att betona vikten av bra kaninhantering och fin förning där kanin får sköta jobbet och föraren strävar efter att lägga sig i så lite som möjligt. Att uppmuntra detta, genom till exempel att som klubb dela ut pris till dagens ekipage eller kanske dagens förare, visar förhoppningsvis också nya inom sporten att det viktigaste är att det är på kaninens villkor och att en ska sträva efter samspelthet med sin kanin. Glad måndag! Hoppas ni har haft en bra start på veckan. I skrivande stund sitter jag i hagen med kaninerna, solen skiner över hustaken och löven vajar i vinden - svårt att börja kvällen på ett bättre sätt! Idag har vi hopptränat tillsammans med en av mina kompisar och hennes två kaniner. Det tog nästan 4 timmar haha, trots att det bara var fyra kaniner och de hoppade 3 rundor var. Förstår inte riktigt var tiden tog vägen, men kul hade vi iallafall och vi hade med hagar till kaninerna så det gick ingen nöd på dem. Hoppträning - det här tycker jag är ett spännande ämne. Hur ofta, hur länge, hur högt? Det finns många åsikter i den frågan, som i så många andra frågor. Personligen hopptränar jag inte särskilt ofta med mina kaniner, då jag i många fall finner det onödigt. Vi tävlar relativt regelbundet (ca en gång i månaden) och båda känner sig säkra i lättklassen. Vid längre uppehåll eller om det är något särskilt jag vill träna på, ex. en viss typ av hinder eller avsprångspunkt, drar jag ibland fram hindren, men att flera gånger i veckan ställa upp samma bana och köra flera gånger tror jag inte ger något. Ett längre inlägg om varför jag tycker promenader är viktigare än hoppträningar för en hoppkanin kommer kanske komma upp i framtiden om det skulle vara av intresse! Jag kan varmt rekommendera att läsa det här inlägget som Sandra Magnusson skrivit, viktig läsning både om du är nybörjare eller "erfaren" kaninhoppare. Jag har själv varit där - 2014 tränade jag hoppning 2-3 gånger i veckan med Stampe på alldeles för höga hinder. Jag har nog gjort mer misstag än de flesta faktiskt - men jag insåg det, och bestämde mig för att ändra på det. Tillbaka till saken - Ara klassade upp sig förra tävlingen, och vi hoppade en enkel medelbana förra veckan vilket gick super. Hon har inget problem med varken höjden eller längden utan verkar uppskatta att det blivit högre, hon petar lite frambommar när hon hoppar av försent och så var det i lättklassen också, men det tror jag kommer när hon får lite mer rutin i medelklassen. Eftersom hon ska debutera redan på söndag hoppade vi idag också, för jag ville ge henne chansen att se en lite mer klurig bana, med motlut och kombinationer. Jag tycker det gick bra, en runda sprang hon nästan hela och de andra två vek hon ut åt vänster några gånger. Och det är ju så hon är, vissa dagar är det rally och andra dagar vill hon sitta stilla och tänka mellan varje hinder - tycker hon det är roligt tycker jag det är roligt. Hon känns säker på höjden, så det ska bli roligt att debutera på söndag. Min förhoppning är att hon ska ha samma positiva inställning, och målet är att hon ska försöka på, säg tre hinder? Ara vet vad hon vill, vi får se vilket humör hon är på på söndag. Vad resultatet blir är oviktigt, att vi har roligt är ju det viktigaste! Stampe fick också hänga på idag, för att träna på att slappna av och inte "stissa upp sig" som han lätt gör i rak, det vill säga att det går fortare och fortare. Och ja, han var otroligt avspänd idag! Har aldrig förut varit med om att han stannat mitt i banan och tvättat sig, helt otroligt haha. Han hade inte samma sug mot hindren som han kan ha ibland, men jag tycker det är positivt. Han är en kanin som förut aldrig gjorde något annat än att springa eller ligga platt mot marken, och alla "livstecken" han gör i sele nuförtiden, det vill säga äta, visa att han är trött eller sitta och tänka, tycker jag är positiva. Han är ju oerhört hindersäker, vi har aldrig haft problem med själva hindren, men han studsar mer över hindren istället för att hoppa med ryggen. Idag hoppade han för första gången avspänt och luftigt, och stannade innan vissa hinder och tänkte innan han hoppade - underbart! Ett steg på vägen mot en mer rund språngkurva, istället för att han tar av 50cm innan hindret och landar 50cm efter :P Förra tävlingen gick han, för er som inte följer mig på instagram, rakt fram i både grund och final med bara en enda korrigering (framför första hindret i grunden) - wow vilken känsla det var, efter allt jobb vi lagt ner. Idag vek han ut en del igen, men jag tycker ändå att det inte är på samma sätt som innan, mer "jamen jaha den här grästuvan bredvid hindret ser kul ut", inte att han kastade sig ut. Kulkul! I helgen ska vi som sagt tävla, rak medelsvår x 2 för Aras del och rak lätt x 2 för Stampe. Hoppas verkligen att Stampe inte klassar upp sig till medel, vi börjar precis känna oss mogna i lättklassen och han börjar hitta självförtroendet igen. Skulle vi testa medel nu är jag rädd att han skulle bli osäker igen - och det är det sista jag vill. Han har bara en pinne i vardera så för att bli medel skulle han behöva ta två pinnar på söndag, vilket ju är osannolikt, men även lopp där han viker ut hela tiden brukar han nolla då han är en rackare på att läsa av hinder och verkligen tar i för kung och fosterland. Vi får helt enkelt hoppas på lopp med bra känsla och glada kaniner men inga pinnar för någon av dem, för jag vill gärna att de ska vara kvar i de klasser dem är i ett tag till. Nästa planerade tävling är nästa helg, krok lätt för båda kaninerna och ev. längddebut för båda, har inte riktigt bestämt mig hur vi ska göra med den saken. Vad tänker ni om hoppträningar? Vill gärna höra era åsikter och rutiner - tränar ni ofta, sällan, högt, lågt eller inte alls? Jag måste först av allt tacka för den enormt fina respons jag fått hittills, jag har fått flera trevliga och uppskattande meddelanden på instagram och över 40 individuella sidvisningar första dygnet, trots en halvfärdig hemsida. Tack! Nu är jag än mer peppad på att kicka igång denna blogg/hemsida/vad det nu är. Idag har det varit fruktansvärt dåligt väder, regnat till och från hela dagen, så tyvärr har kaninerna inte kunnat vara så mycket i sin hage. Jag lyckades iallafall klämma in en promenad vardera mellan regnskurarna, och när det inte regnade var det faktiskt helt okej promenadväder - vindstilla, molnigt och ungefär 17 grader. Skönt, eftersom speciellt Ara är väldigt känslig för värme. Jag och Ara bestämde oss för att ta en tur runt "kvarteret", vilket är en slinga på ungefär 500m som går förbi en öppen plats med en lekpark, en liten damm och en gräsplan. Ara var till en början inte på sitt bästa humör, utan spenderade de första 10 minuterna med att lugnt filosofera på trottoaren. Vi tog oss ungefär 15 m under den tiden, men skam den som ger sig! Jag vet att det aldrig hjälper att forcera eller tvinga en kanin, och särskilt inte en kanin som Ara. Det är bara att stå kvar några meter bakom henne och vänta ut henne, för ofta behöver hon några minuter att sitta stilla och tänka i början av promenaden. Och minsann, efter det lossnade det helt och hon mer eller mindre sprang resten av vägen, hon börjar verkligen komma igång fint i sele nu! Hon har varit så himla positiv på sistone, lyssnat bra på mina signaler och varit öppen för mina förslag, kul kul! Stampe och jag tog en tur till skogen och skuttade omkring där. Helt kravlöst - bara kul, finns inget bättre! Han var pigg och glad, även fast han inte tycker om när det är blött i gräset, och luftade rejält i stegen. Jag blir förvånad över hur bra kondition han har, trots att jag varit borta en del i sommar, han bara springer! Nuförtiden verkar han ha kul också, istället för att vara stressad. Mötte också fyra människor som tyckte mina kaniner var fina och att det var kul att jag tog ut dem, haha. Händer det er ofta också? Jag bor relativt centralt så jag möter många fotgängare på mina promenader och brukar få en hel del uppmärksamhet. Mina grannar är vana vid att jag flänger runt med en kanin framför mig, och brukar skratta och vinka, men människor som råkar gå förbi brukar typ alltid bli förvånade. De flesta brukar bara le eller säga att kaninen är söt, men ibland stannar de till och pratar längre vilket är superroligt! Det är dock tydligt att alla inte har så bra koll på kaniner, om en säger så. Exempel på några kommentarer jag fått senaste året: Oj jag trodde det var en hund! Är du ute och går med en hare? Kan man gå i koppel med kaniner eller stryps dem då? Det bästa var häromdagen när en tant på kanske 80-90 år öppnade fönstret och skrek från tredje våningen "Vilken fin kanin!!". Stannade faktiskt och pratade med henne i några minuter, hon hade haft en hel del djur själv under sitt liv, men nu för tiden målade hon bara eftersom hon inte hade orken till att ta hand om ett djur. Det är fantastiskt hur djur kan skapa kontakt med människor en aldrig hade träffat och lärt känna annars, alla fina vänner i min klubb ULKH är ett exempel på det! <3 Hoppas att ni får en fin vecka! Anna |
BLOGG
Här kommer det uppdateras (förhoppningsvis) frekvent om vår vardag, framtida planer, åsikter och andra tankar som rör kaniner och kaninhoppning. ARKIV
August 2018
KATEGORIER
All
|