Hej igen! Jag har under en längre tid funderat av och till på en tredje kanin. Under perioden jag dagligen tog ”promenader” (springrundor) med S&A hade jag inte hunnit med en tredje liten vän, men medan jag gradvis skiftat fokus när det kommer till kaninernas umgänge, har en tredje kanin blivit allt mer kompatibelt med min och kaninernas tillvaro. Inte så mycket av anledningen att ”jag vill ha en till kanin”, så mycket som att Stampe börjar bli till åren (han är troligtvis lite över 8 år), och jag vill att Ara ska ha en till kompis innan han går bort. Med en väldigt stor, omvälvande och fruktansvärd sak som inträffade i slutet av maj tyckte vi också att det skulle vara skönt med någon positiv förändring. Jag har ju länge varit, och är fortfarande, kritisk till den enorma ”konsumtionen” av hoppkaniner – att det föds så mycket kullar och att så många köper fler kaniner på löpande band. Som min vän Moa så klokt formulerade sig i ett inlägg på instagram för ett tag sedan; Vad har en ny kanin som dina nuvarande inte har? Kort sagt tycker jag inte om normen att ju fler kaniner desto bättre/roligare. Om kaninerna får gott om utevistelse i hagar (som är större än typ tre kompostgaller) och har artfränder som sällskap behöver de dock egentligen inte den mänskliga faktorn för att vara lyckliga. Därav ser jag inte något hinder för att ha många kaniner om ovanstående uppfylls, enbart att jag inte skulle välja det då jag vill ha en så personlig relation som möjligt med alla mina kaniner. Om införskaffandet av fler kaniner däremot betyder att nuvarande kaniner skulle få det sämre, om så än marginellt, tycker jag dock det finns ett problem. Därför har jag övervägt saken mycket noga. Eftersom jag nu förtiden prioriterar umgänge inom trädgårdens kanter istället för konditionsträning, av den enkla anledningen att mina kaniner tycker bättre om det och att vi blir bättre kompisar av det. Varje dag får de vara lång tid i sin stora hage i trädgården och därmed motionera på ett sätt som är naturligt för kaniner, och dessutom gräva, äta, vila och upptäcka. De får också ofta komma in inomhus i våra kaninsäkrade rum och springa löst där vilket särskilt Ara uppskattar, och så myser vi mycket mer än förut. Några gånger i veckan tar jag ut de på promenader utanför trädgården, och då jobbar jag enbart mot att vi så småningom ska kunna ta helt ”fria” promenader – när kaninen själv bestämmer var den ska skutta, när den vill springa och när den vill sitta stilla etc. Vilket för mig ju är ”en självklarhet”, men mina kaniner är lite spända när jag är ute och vill helst springa (och då har jag alltså ett åttameterskoppel och driver ingenting) och jag vill ju att de ska våga gräva, äta och utforska också. Så, när jag började fundera på en tredje kanin var det mycket som skulle stämma för att en liten unge skulle få flytta hit. När jag beskrivit mina exakta önskemål för mina vänner har flera undrat om jag ens skulle kunna hitta en sådan kanin, och jag, jag är nog ganska kräsen. Framför allt för att det är ett så otroligt viktigt beslut, och inget jag tar lättsinnigt på, så att det skulle kännas hundraprocentigt bra var huvudsaken. Jag saknar ju inget hos de kaniner jag har, så då ”avstår” jag hellre från en till kanin än köper en som jag inte tror skulle passa helt perfekt för mig, Stampe och Ara. Det jag sökte var en hoppavlad kanin, obesläktad med dagens hoppled. Och med obesläktad menar jag inte ”okänd härstamning”, utan att jag vill ha en känd stam långt bakåt där det inte förekommer kaniner som lämnat avkommor med defekter. För mig var det också viktigt att föräldrarna inte hade använts ”slösaktigt” i avel innan, då jag sett flertalet ”duktiga obesläktade kaniner” som folk fått upp ögonen för och plötsligt lånas de ut till fyra kullar per år. Detta leder ju till att den nyss ”obesläktade” kaninens gener hamnar i massvis med avkommor, och plötsligt är kaninen snart ett eget led i sig. Fysiskt och psykiskt var det viktigaste såklart en frisk och levnadsglad kanin, med hjärta och hjärna på rätt ställe. Jag föredrar, som ni nog vet, personliga och intelligenta kaniner med egna idéer om saker och ting, och därför hade jag spetsat in mig på en harkorsning. Att jag skulle ha en hona var ju givet, då hon skulle bo tillsammans med Stampe som är en hane. Slutligen ville jag även att det skulle vara från en uppfödare jag kände tillit till och som jag ansåg hade sunda avels- och kaninvärderingar. Jag kom över flera kullar som intresserade mig, men ingen som riktigt till hundra procent svarade mot det jag sökte. Genom en kullplanering snubblade jag över kaninen Hartassens Vegard (pappan till den kullen) och när jag skulle läsa mer om honom såg jag att han hade en kull hos hans uppfödare och ägare, innehavaren av Hartassens kaniner, och redan vid den första bilden jag såg av ungarna sa det klick. Jag hörde av mig och ställde fler frågor, fick veta mer om föräldrarna och ungarna och strax efter det lade jag en ordentlig intresseanmälan. Till min stora lycka ville uppfödare gärna låta mig köpa en kanin, och efter att ha pratat igenom saken ordentligt med min pappa tingade vi henne några dagar senare. Så, numera bor en tredje kanin hemma hos oss. Låt mig presentera Hartassens Oksana! Född 23 maj 2018 och är 50% harkorsning, 25% belgisk hare och 25% lilla havanna. E. Hartassens Vegard U. Combination's Andalucía För dryga två veckor sedan bilade vi ner till Göteborgstrakten och hämtade henne. Från första stund har det känts otroligt bra, känner mig otroligt trygg med uppfödaren och lilla kaninen har trivts här hemma från dag ett! Än så länge har vi inte lärt känna varandra, men en otroligt pigg, glad och nyfiken krabat är det allt! Hon är väldigt orädd och vill pröva allt. Redan andra dagen hoppade hon upp i knät och upp på axeln, och sedan dess har hon fortsatt att klättra och hoppa upp på allt som finns tillgängligt. Tror att hon kommer tycka väldigt mycket om att komma ut i sele när tiden är mogen för det. Att klappa henne och bära henne är lite svårt, är inte det minsta ont i henne men hon vill inte gärna sitta stilla mer än några sekunder i taget. Får hon välja är det glädjeskutt som gäller hela tiden! Tre månader och en vecka gammal väger hon 1,4 kg, och lär nog landa på 2,5kg om jag får tippa. Hon är redan otroligt charmig och personlig, så det ska bli så roligt att lära känna henne bättre och utveckla vår relation, och jag tror att vi kommer ha hur roligt som helst i framtiden!
0 Comments
|
BLOGG
Här kommer det uppdateras (förhoppningsvis) frekvent om vår vardag, framtida planer, åsikter och andra tankar som rör kaniner och kaninhoppning. ARKIV
August 2018
KATEGORIER
All
|