Glad måndag på er!
Min dag har varit väldigt bra, även om jag tyvärr inte haft särskilt mycket tid till kaninerna. Några minuters gos i morse och så fick de komma in i kanske tjugo minuter när jag var hemma en snabbis på eftermiddagen. Det är typ fem plusgrader och duggregn ute, suck. Hade först tänkt att ta en promenad med Ara på kvällskvisten när jag kom hem, men vädret satte stopp för det. Brukar generellt sett inte vika ner mig för vädret, utan åtminstone dra mig ut på en liten prommis med Ara, eftersom hon inte bryr sig så mycket om blåst eller blött underlag, och hon är så "robust" och högrest att hon inte blir så blöt haha. Hon tuffar på ändå, medan Stampe är lite förnäm och vill stanna och tvätta sig varenda sekund, trycker ihop sig om det kommer en kraftig vindpust och blir kall enklare då han är så mycket närmare marken. Jag har börjat lyssna på podcast när jag är ute på kaninpromenader, och jag är faktiskt positivt överraskad! Jag har aldrig lyssnat på en podcast före förra veckan, jag har inte riktigt förstått att en kan vilja lyssna på någon annan som pratar i en timme i sträck. De flesta jag hört talas om har varit gjorda av, enligt mig, ytliga kändisar och jag har väl inte riktigt känt att det tilltalat mig, men om det är intressanta ämnen de tar upp kan det ju dock vara riktigt trevligt! Hittills har jag enbart lyssnat på penntricket och något avsnitt av arga flickor, båda två feministiska poddar, och jag hoppas kunna hitta någon intressant podcast som handlar miljöfrågor (och djur). Något jag tänkt på är hur gärna jag skulle vilja ha en kaninpodcast! Tänk vad roligt! Det skulle antagligen behöva vara flera personer bakom den, och jag har tankar på att en dels skulle kunna träffas någon gång och prata, kanske podda på distans, eller bestämma några frågor en frågar flera människor om. Alla olika ämnen som berör kaniner skulle kunna tas upp, men nästan alla motiverade och engagerade kaninägare jag känner till är kaninhoppare, så kaninhoppning skulle antagligen ta upp en del plats också. Är det bara jag eller vore det här en super-idé? Youtubevideos i all ära, men just under en promenad eller burstädning vore det härligt att enbart höra (intressant) "kaninprat". För det första finns det väldigt få kaninyoutubers jag tycker gör intressanta videor, för det andra blir få videor med rörlig bild lika bra med enbart ljud. Såklart skulle det innebära en massa jobb, men tänk er en rikshoppet i podcast-form? (En tidning SKHRF förut gav ut till sina medlemmar, men som nu är ganska inaktiv) Hoppas ni får en fin vecka, hoppas på att få upp någon video på youtubekanalen under veckan! <3
2 Comments
Hej vänner! Måndag igen, kul med ny vecka även om jag inte var särskilt redo när väckarklockan ringde i morse. Är så glad att jag trivs bra i min skola och i min klass, är alltid glad när jag åker till skolan hur trött jag än är. Hur som helst, måndagar är en helt okej dag för mig även om jag inte har särskilt mycket tid till kaninerna. När det är mycket i skolan kommer jag först hem sju på kvällen, vilket betyder att jag knappt hinner träffa kaninerna. Nu i början av terminen är det dock ganska lugnt, så jag åkte hem mellan att skolan slutade och en aktivitet som börjar fem. Jag hinner vara hemma i cirka en timme och tjugo minuter, så jag hann precis ta en tur med Stampe och städa deras bur, och sedan lyssna på supertramp medan jag kastade i mig en avocadomacka. Jag tränade också, så idag kom jag hem lite senare men nu har jag varit ute och pratat med kaninerna en stund. Mitt mål är att gå ut till dem så ofta som möjligt, och inte bara när vi ska "göra" saker. Vill göra dem bekväma med min närvaro på deras territorium, samt att de ska se det som något positivt varje gång jag kommer! De står på baksidan av vår trädgård, ungefär 5 m från dörren, så det är väldigt enkelt att gå ut några minuter när jag går förbi dörren till baksidan. Jag har lagt min kaninjacka (en gammal skidjacka i herr-large, alldeles för stor egentligen men då får jag under massvis med lager, haha) bredvid dörren också, innan brukade jag alltid gå ut i de kläder jag hade på mig och då är det så kallt att en inte gärna stannar längre än någon minut. Med jacka på fryser jag inte ihjäl på fläcken, utan kan gosa en liten stund med dem. Jag pratar inte om något galet spring mellan kaninerna flera gånger i timmen, det tror jag nog inte skulle göra enbart nytta utan även orsaka en del stress, men tanken är att komma ut några gånger om dagen. Stampes promenad då? Det gick verkligen superbra! Så nöjd, verkligen. Jag lyckades behålla mitt tålamod i början och låta honom sitta stilla första fem minuterna, vilket han verkar behöva för att kunna vara lugn och fokuserad sen. Han är alltid lite nervig och "studsig", och springer ofta snabbt, men idag grävde han en del (vilket han aldrig brukar göra). Han utforskade en del buskar, tvättade sig och var generellt väldigt samarbetsvillig. Jag kunde hålla mig på fem meters avstånd och han underhöll sig själv, och vågade springa dit han ville och bjöd verkligen till. Så kul när arbete ger resultat, vi börjar verkligen utvecklas nu! Hoppas ni också hade en fin start på veckan, så hörs vi snart! Anna, Stampe och Ara <3 Hej igen! Gårdagen spenderades med kaninerna på bästa möjliga vis, vi träffade några vänner och deras långöron och tränade tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord, men självfallet mycket kanin. Det var precis vad jag behövde - oj vad jag är laddad med motivation på kaninfronten nu! Vågar inte lova för mycket angående uppdateringen, men hoppas på åtminstone ett-två inlägg i veckan från och med nu. Är så sugen på att utvecklas tillsammans med mina kaniner det här året, har lite nya idéer och är också redo att jobba med mina sociala medier detta år för att kunna påverka kaninhoppningen och den allmänna synen på kaniner i samhället med mina tankar och värderingar. Hoppas på att kaninerna får vara friska och glada, samt att vi kan stärka vår relation och att de får bättre tillit till mig, men framför allt att jag ska ge dem tid. Massvis med tid. Prioritera och effektivisera mitt liv, och därmed få mer tid över till dem. Jag var ute och sa godmorgon till kaninerna för en timme sedan, och nu ska jag snart sno på mig några lager kläder och gå ut till dem igen. Min tanke är att ta Ara till en fotbollsplan/park som ligger nära här, men som vi sällan går till, och träna inkallning med hjälp av lite godis. Jag ska börja jobba mot att kunna ha henne lös, och det första steget blir att sluta använda kopplet i den mån det går! Stampe och jag tror jag tar en skogspromenad, då han inte riktigt är så avspänd i min närvaro utomhus att det går att kalla in honom med godis tror jag. Tar väl med lite i jackfickan när vi går ut också, så får vi se hur det går. Det kommer upp en vlogg från den här helgen ikväll om allt rullar på, så kika in vår youtubekanal när mörkret lagt sig för dagen om ni vill se! (Stampe & Ara) Anna, Ara och Stampe <3 Hej igen! Hos oss är det runt fem minus och frostigt ute, ingen snö dock tyvärr. Riktigt tråkigt väder enligt mig då jag blir kall efter tio min utomhus även om jag tar på mig ca alla kläder jag äger, och jag behöver stå och hoppa varenda promenad för att fingrarna inte ska ramla av, haha. Hoppas på snö snart!! Vi har iallafall haft några fina klara vinterdagar, härligt med sol och rosa skymningar när det ändå inte blir någon snö :)
Nyss tog jag en promenad med Ara, och det gick väl inte särskilt bra. Jobbar på att ändra mitt mindset och göra den här känslan till norm, för att inte hela tiden känna att det "går dåligt". För att utvecklas måste jag först acceptera hur det ligger till just nu, var vi befinner oss på alla plan. Efter det, när jag gjort en ärlig analys, kan jag se framstegen och utvärdera varje promenad. I nuläget jämför jag undermedvetet känslan nu med känslan vi haft för några månader sedan (när jag fokuserade på andra saker och tryckte undan de här problemen) eller känslan jag har med Stampe just nu. Det är inte schysst mot Ara och inte heller schysst mot mig, och jag försöker aktivt förändra det. Det är svårt dock, känner mig så otroligt värdelös hela tiden när det "går dåligt", dvs när hon är rädd och bara sitter som en klump. Låter kanske otroligt överdramatiserat men en timme med enbart ens egna tankar gör att när en konstig tanke väl rotat sig kan den snurra runt fritt. Kort sagt känns det som att jag gör allt fel och jag blir så arg och frustrerad på mig själv för att jag för det första inte kan hjälpa henne, och för det andra inte vet om det jag gör är rätt. Om det är en bra idé att låta henne ta mycket egna initiativ och inte styra mycket för att hon ska lära sig att våga ta för sig själv. Är det sämre? Är det dumt att göra promenaderna så "jobbiga" för henne - kommer hon förknippa det med något dåligt? Vore det bättre att enbart ta konditionspromenader och hoppas på att problemen löser sig efter ett tag? Är det grundfel i vår relation? När jag väl börjat tänka på det här sättet drar jag även in alla gånger något gått dåligt mellan mig och kaninerna cirka hela tiden jag haft dem, och tar upp alla små detaljer och förstorar upp dem, såsom att Stampe ibland stampar och springer undan när jag kommer ut i buren eller att Ara gör utfall och morrar när hon är brunstig och jag ska städa deras bur. Det är ju i själva verket naturliga beteenden, att vara vaksam samt vakta sitt revir. Jag vet ju att mina kaniner är två komplicerade individer med mer hjärna än många andra kaniner, och även fast det i många lägen är helt otroligt hopplöst är det på något sätt värt det ändå. Kanske är det att jag är avundsjuk på andras band med sina kaniner, min högsta önskan är till exempel att kunna ha mina kaniner lösa. Jag har stora problem med att ta in mina kaniner när de är i hage och de har i princip noll tilltro till mig om de är lösa vilket antagligen beror på att jag så länge haft dem i otroligt stora hagar, det blir inte någon självklar kontakt när kaninen kan vara 20m bort från dig hela tiden i hagen, och infångningen blir svårare eftersom de springer iväg om jag kommer nära. Det problemet bottnar alltså i att de har stort utrymme att vara på - vilket ju inte alls är fel. Det påverkar bara mitt ego negativt, att de inte känner tillit till mig. Saken är kanske att jag jämför mig med andra, och att känslan av att ha misslyckats blir liksom större när andra kan få en mycket starkare relation med en kanin jag vet att det inte ligger lika mycket jobb bakom, att hoppning, selträning och kontakten ägare-kanin faller på plats så enkelt för vissa ekipage. Jag är inte avundsjuk på andras kaniner, skulle ALDRIG någonsin i hela världen vilja byta ut mina. Aldrig. Jag är snarare avundsjuk på andra personer, som lyckas åstadkomma detta, och önskar att jag också kunde lyckas med det. Att jag kunde göra rätt, göra bättre. Såklart är inte något en dans på rosor hela tiden, men av vad jag ser och hör på instagram och i verkligheten verkar vissa kaniner vara något "enklare" att lära känna och föra än mina. Eftersträvar inte att göra mig själv till en martyr, även fast det kanske låter så. Jag vill bara visa er en del av mina tankar, och inte bara skriva om mina värderingar och åsikter. Ibland går tankar och känslor i stunden emot värderingar, för mig åtminstone. Då faktiskt flera på sistone har sagt att de ser upp till mig/min kaninhantering (vilket är så kul att höra!! blir så glad) känns det viktigt för mig att visa att jag för det första inte är perfekt eller har en drömrelation till mina kaniner där allt fungerar, men också att jag ofta tvekar på mig själv och om det jag gör är rätt. Nej, så här negativt kan jag inte avsluta det här inlägget. Mina kaniner tycker såklart om mig på flera sätt, jag har mycket enklare att hantera dem än andra och de pussas alltid när jag lyfter upp dem. Inomhus är de alltid fullt avspända i min närvaro, de älskar generellt att mysa och tolererar beröring överallt. Som avslutning tänkte jag citera en del av en låt gjord av mitt favoritband den svenska björnstammen. Satte på musik när jag kom hem och låten ett fel närmare rätt spelades. Blir ofta berörd av deras texter då de enligt mig är otroligt vackra, och delar av denna passade otroligt bra in just nu. Jag måste lära mig att se det som finns framför mig Och det som ingen kan ta härifrån Och även om jag inte vet vart jag ska Så får jag aldrig sluta gå Ett fel närmare rätt KRAM, hoppas ni får en fin kväll! <3 Gott nytt år, känner jag väl mig ändå nödgad att säga, även om det uttrycket ger mig något sånär allergiska reaktioner. Tja, det förra inlägget bjöd ju inte på det jag egentligen tänkt redogöra för; det vill säga en redogörelse för året 2017 samt mina tankar inför det nya år vi precis trätt in i. 2017 var för mig och kaninernas del ett fantastiskt år, är så glad att har fått vara friska och glada hela året! min kaninhantering: Under året har definitivt min syn på kaniner förändrats, och jag tycker mig kunna se saker från ett annat perspektiv nu. Min förning och koppelhantering har förbättrats, både på banan och på hemmaplan, och jag anser även att jag kan läsa av mina kaniner och kommunicera med dem bättre. Sundare tänk kring kaniner, motion och tävling har tillkommit och jag har vuxit i min identitet som kaninhoppare - det vill säga jag har lärt mig mer och vet vad jag tycker om saker. kaninhoppningen: visserligen kanske en underrubrik till ovanstående, och jag tog delvis upp det ovan också, men men. Jag tycker det varit ett fint kaninhopparår på många vis. Nya vänner, större erfarenhet, många insikter och mer kunskap. Även vissa svackor för min del, då jag helt enkelt blivit jävligt frustrerad över skillnaden mellan kaninhopparnormen och mina värderingar. Jag har släppt helt på tävlingsinstinkten när det kommer till kaninhoppning; det var min föresats redan när jag började - jag ville inte känna den minsta tävlingsanda när det kom till mina kaniner, men en del korrigeringar har jag trots allt gjort när Ara sprungit fram och stannat precis framför hindret. Min förning blir dock bättre och bättre, vilket för mig betyder att jag lägger mig i och hjälper dem mindre och mindre. Ja, det ger dem en mindre chans på banorna jämfört med förare som springer nära, smackar, puttar, korrigerar och pressar sina kaniner - men jag kan rakryggat säga att jag är stolt över det. Att jag gör kaninhoppning på mitt sätt. stampe: vi har gjort ENORMA framsteg; större tillit till mig och mindre rädd generellt. Jag har efter tre och ett halvt år fått honom att slappna av i sele och de senaste tre promenaderna har varit magiska, bokstavligt talat magiska. Dessutom har vi gjort en del framsteg i hoppningen, och även om han fortfarande stissar upp sig själv är det inte längre tvär panik och han kastar sig inte ut framför varje hinder, utan har gjort flera härliga och balanserade lopp utan att vika ut en enda gång. Mitt långsiktiga mål i början av året var att klara av minihöjd, och i skrivande stund har han tävlat medelsvår tre gånger med fantastisk känsla. Jag är fortfarande överväldigad över allt vi åstadkommit under året, och då pratar jag inte om hoppningen. Vanligtvis när folk säger att tävlingsresultatet "bara är en bonus" låter det lite tillgjort i mina öron, men ärligt talat är det verkligen så. Jag hade liksom släppt tanken på att någonsin tävla med honom, och därför hör hoppningen inte riktigt till det jag mäter, även om våra framsteg syns tydligt där. ara: även vi har gjort enorma framsteg. Hon har blivit otroligt kelig och tillgiven, och det märks att hon litar på mig då resten av min familj har mycket svårare att hantera henne. Vi har kommit långt när det kommer till promenader, och jag förstår henne bättre och kan hjälpa henne bättre. Förut upplevde jag henne inte som nervig och stressad ute i sele, eftersom jag fokuserade endast på att gå, och hon distraheras när hon har något att tänka på. Nu när jag ställer högre krav på att hon ska vara delaktig och ta egna initiativ märker jag att hon under sin tuffa yta och kaxiga, varma attityd är lite osäker och inte vågar ta för sig när vi är utanför tomten. I hoppningen tycker jag det gått fint, vi har tagit oss upp till medelsvår i rak där hon trivs som fina fisken, under våren var hon nonchalant i lättklassen men vi lyckades slutligen knipa den sista pinnen och klassa upp oss vilket var väldigt välkommet. I kroken jobbar vi på och hon har kommit precis utanför ett par gånger, tror att en medelklassning även där skulle kunna få henne att bli mer intresserad och ta i mer, men tänker samtidigt att vi kanske bör hålla oss i lätten då hon inte alls förstår konceptet. Trots det tycker jag ändå att hennes inställning i krokloppen blir bättre och bättre. Nämen, det blev visst ett rätt långt inlägg, trots att jag inte ens tagit upp mina tankar om detta år. Får visst skjuta det ytterligare framåt :) Ses snart! |
BLOGG
Här kommer det uppdateras (förhoppningsvis) frekvent om vår vardag, framtida planer, åsikter och andra tankar som rör kaniner och kaninhoppning. ARKIV
August 2018
KATEGORIER
All
|