Gott nytt år, känner jag väl mig ändå nödgad att säga, även om det uttrycket ger mig något sånär allergiska reaktioner. Tja, det förra inlägget bjöd ju inte på det jag egentligen tänkt redogöra för; det vill säga en redogörelse för året 2017 samt mina tankar inför det nya år vi precis trätt in i. 2017 var för mig och kaninernas del ett fantastiskt år, är så glad att har fått vara friska och glada hela året! min kaninhantering: Under året har definitivt min syn på kaniner förändrats, och jag tycker mig kunna se saker från ett annat perspektiv nu. Min förning och koppelhantering har förbättrats, både på banan och på hemmaplan, och jag anser även att jag kan läsa av mina kaniner och kommunicera med dem bättre. Sundare tänk kring kaniner, motion och tävling har tillkommit och jag har vuxit i min identitet som kaninhoppare - det vill säga jag har lärt mig mer och vet vad jag tycker om saker. kaninhoppningen: visserligen kanske en underrubrik till ovanstående, och jag tog delvis upp det ovan också, men men. Jag tycker det varit ett fint kaninhopparår på många vis. Nya vänner, större erfarenhet, många insikter och mer kunskap. Även vissa svackor för min del, då jag helt enkelt blivit jävligt frustrerad över skillnaden mellan kaninhopparnormen och mina värderingar. Jag har släppt helt på tävlingsinstinkten när det kommer till kaninhoppning; det var min föresats redan när jag började - jag ville inte känna den minsta tävlingsanda när det kom till mina kaniner, men en del korrigeringar har jag trots allt gjort när Ara sprungit fram och stannat precis framför hindret. Min förning blir dock bättre och bättre, vilket för mig betyder att jag lägger mig i och hjälper dem mindre och mindre. Ja, det ger dem en mindre chans på banorna jämfört med förare som springer nära, smackar, puttar, korrigerar och pressar sina kaniner - men jag kan rakryggat säga att jag är stolt över det. Att jag gör kaninhoppning på mitt sätt. stampe: vi har gjort ENORMA framsteg; större tillit till mig och mindre rädd generellt. Jag har efter tre och ett halvt år fått honom att slappna av i sele och de senaste tre promenaderna har varit magiska, bokstavligt talat magiska. Dessutom har vi gjort en del framsteg i hoppningen, och även om han fortfarande stissar upp sig själv är det inte längre tvär panik och han kastar sig inte ut framför varje hinder, utan har gjort flera härliga och balanserade lopp utan att vika ut en enda gång. Mitt långsiktiga mål i början av året var att klara av minihöjd, och i skrivande stund har han tävlat medelsvår tre gånger med fantastisk känsla. Jag är fortfarande överväldigad över allt vi åstadkommit under året, och då pratar jag inte om hoppningen. Vanligtvis när folk säger att tävlingsresultatet "bara är en bonus" låter det lite tillgjort i mina öron, men ärligt talat är det verkligen så. Jag hade liksom släppt tanken på att någonsin tävla med honom, och därför hör hoppningen inte riktigt till det jag mäter, även om våra framsteg syns tydligt där. ara: även vi har gjort enorma framsteg. Hon har blivit otroligt kelig och tillgiven, och det märks att hon litar på mig då resten av min familj har mycket svårare att hantera henne. Vi har kommit långt när det kommer till promenader, och jag förstår henne bättre och kan hjälpa henne bättre. Förut upplevde jag henne inte som nervig och stressad ute i sele, eftersom jag fokuserade endast på att gå, och hon distraheras när hon har något att tänka på. Nu när jag ställer högre krav på att hon ska vara delaktig och ta egna initiativ märker jag att hon under sin tuffa yta och kaxiga, varma attityd är lite osäker och inte vågar ta för sig när vi är utanför tomten. I hoppningen tycker jag det gått fint, vi har tagit oss upp till medelsvår i rak där hon trivs som fina fisken, under våren var hon nonchalant i lättklassen men vi lyckades slutligen knipa den sista pinnen och klassa upp oss vilket var väldigt välkommet. I kroken jobbar vi på och hon har kommit precis utanför ett par gånger, tror att en medelklassning även där skulle kunna få henne att bli mer intresserad och ta i mer, men tänker samtidigt att vi kanske bör hålla oss i lätten då hon inte alls förstår konceptet. Trots det tycker jag ändå att hennes inställning i krokloppen blir bättre och bättre. Nämen, det blev visst ett rätt långt inlägg, trots att jag inte ens tagit upp mina tankar om detta år. Får visst skjuta det ytterligare framåt :) Ses snart!
1 Comment
Sandra
1/1/2018 12:10:17 pm
Kloka tankar som alltid buddy :)
Reply
Leave a Reply. |
BLOGG
Här kommer det uppdateras (förhoppningsvis) frekvent om vår vardag, framtida planer, åsikter och andra tankar som rör kaniner och kaninhoppning. ARKIV
August 2018
KATEGORIER
All
|