God afton kära bloggläsare där ute, ty trots mitt långa frånfälle skvallrar hemsidans statistik om att ni fortfarande är några som kikar in här regelbundet.
Det var minsann ett bra tag sedan jag skrev här sist. Tanken var att ni skulle få följa med i varje steg av Dundras och min utveckling, men så blev det ju inte riktigt. Någon anledning till varför ligger nog inte i ert intresse, och det finns ingen egentlig förklaring heller. Vad som händer med denna hemsida får framtiden utvisa, jag kan knappast utlova någon otrolig comeback även om jag för tillfället känner mig väldigt motiverad att börja skriva någorlunda frekvent här igen. Av det jag läst igenom hittills är det en hel del saker jag skrev för två år sedan som jag ändrat uppfattning om, vilket innebär att jag har ganska mycket text att skriva om innan hemsidan på nytt är representativ för mig och min kaninhållning. Detta var kanske inte mycket till uppdatering egentligen, men nu är jag kanske på banan igen. Vi hörs när vi hörs igen, och då ska jag sammanfatta året jag glömde att skriva om här! Allt gott, Anna Ara Dundra och Stampe
0 Comments
Hej igen! Jag har under en längre tid funderat av och till på en tredje kanin. Under perioden jag dagligen tog ”promenader” (springrundor) med S&A hade jag inte hunnit med en tredje liten vän, men medan jag gradvis skiftat fokus när det kommer till kaninernas umgänge, har en tredje kanin blivit allt mer kompatibelt med min och kaninernas tillvaro. Inte så mycket av anledningen att ”jag vill ha en till kanin”, så mycket som att Stampe börjar bli till åren (han är troligtvis lite över 8 år), och jag vill att Ara ska ha en till kompis innan han går bort. Med en väldigt stor, omvälvande och fruktansvärd sak som inträffade i slutet av maj tyckte vi också att det skulle vara skönt med någon positiv förändring. Jag har ju länge varit, och är fortfarande, kritisk till den enorma ”konsumtionen” av hoppkaniner – att det föds så mycket kullar och att så många köper fler kaniner på löpande band. Som min vän Moa så klokt formulerade sig i ett inlägg på instagram för ett tag sedan; Vad har en ny kanin som dina nuvarande inte har? Kort sagt tycker jag inte om normen att ju fler kaniner desto bättre/roligare. Om kaninerna får gott om utevistelse i hagar (som är större än typ tre kompostgaller) och har artfränder som sällskap behöver de dock egentligen inte den mänskliga faktorn för att vara lyckliga. Därav ser jag inte något hinder för att ha många kaniner om ovanstående uppfylls, enbart att jag inte skulle välja det då jag vill ha en så personlig relation som möjligt med alla mina kaniner. Om införskaffandet av fler kaniner däremot betyder att nuvarande kaniner skulle få det sämre, om så än marginellt, tycker jag dock det finns ett problem. Därför har jag övervägt saken mycket noga. Eftersom jag nu förtiden prioriterar umgänge inom trädgårdens kanter istället för konditionsträning, av den enkla anledningen att mina kaniner tycker bättre om det och att vi blir bättre kompisar av det. Varje dag får de vara lång tid i sin stora hage i trädgården och därmed motionera på ett sätt som är naturligt för kaniner, och dessutom gräva, äta, vila och upptäcka. De får också ofta komma in inomhus i våra kaninsäkrade rum och springa löst där vilket särskilt Ara uppskattar, och så myser vi mycket mer än förut. Några gånger i veckan tar jag ut de på promenader utanför trädgården, och då jobbar jag enbart mot att vi så småningom ska kunna ta helt ”fria” promenader – när kaninen själv bestämmer var den ska skutta, när den vill springa och när den vill sitta stilla etc. Vilket för mig ju är ”en självklarhet”, men mina kaniner är lite spända när jag är ute och vill helst springa (och då har jag alltså ett åttameterskoppel och driver ingenting) och jag vill ju att de ska våga gräva, äta och utforska också. Så, när jag började fundera på en tredje kanin var det mycket som skulle stämma för att en liten unge skulle få flytta hit. När jag beskrivit mina exakta önskemål för mina vänner har flera undrat om jag ens skulle kunna hitta en sådan kanin, och jag, jag är nog ganska kräsen. Framför allt för att det är ett så otroligt viktigt beslut, och inget jag tar lättsinnigt på, så att det skulle kännas hundraprocentigt bra var huvudsaken. Jag saknar ju inget hos de kaniner jag har, så då ”avstår” jag hellre från en till kanin än köper en som jag inte tror skulle passa helt perfekt för mig, Stampe och Ara. Det jag sökte var en hoppavlad kanin, obesläktad med dagens hoppled. Och med obesläktad menar jag inte ”okänd härstamning”, utan att jag vill ha en känd stam långt bakåt där det inte förekommer kaniner som lämnat avkommor med defekter. För mig var det också viktigt att föräldrarna inte hade använts ”slösaktigt” i avel innan, då jag sett flertalet ”duktiga obesläktade kaniner” som folk fått upp ögonen för och plötsligt lånas de ut till fyra kullar per år. Detta leder ju till att den nyss ”obesläktade” kaninens gener hamnar i massvis med avkommor, och plötsligt är kaninen snart ett eget led i sig. Fysiskt och psykiskt var det viktigaste såklart en frisk och levnadsglad kanin, med hjärta och hjärna på rätt ställe. Jag föredrar, som ni nog vet, personliga och intelligenta kaniner med egna idéer om saker och ting, och därför hade jag spetsat in mig på en harkorsning. Att jag skulle ha en hona var ju givet, då hon skulle bo tillsammans med Stampe som är en hane. Slutligen ville jag även att det skulle vara från en uppfödare jag kände tillit till och som jag ansåg hade sunda avels- och kaninvärderingar. Jag kom över flera kullar som intresserade mig, men ingen som riktigt till hundra procent svarade mot det jag sökte. Genom en kullplanering snubblade jag över kaninen Hartassens Vegard (pappan till den kullen) och när jag skulle läsa mer om honom såg jag att han hade en kull hos hans uppfödare och ägare, innehavaren av Hartassens kaniner, och redan vid den första bilden jag såg av ungarna sa det klick. Jag hörde av mig och ställde fler frågor, fick veta mer om föräldrarna och ungarna och strax efter det lade jag en ordentlig intresseanmälan. Till min stora lycka ville uppfödare gärna låta mig köpa en kanin, och efter att ha pratat igenom saken ordentligt med min pappa tingade vi henne några dagar senare. Så, numera bor en tredje kanin hemma hos oss. Låt mig presentera Hartassens Oksana! Född 23 maj 2018 och är 50% harkorsning, 25% belgisk hare och 25% lilla havanna. E. Hartassens Vegard U. Combination's Andalucía För dryga två veckor sedan bilade vi ner till Göteborgstrakten och hämtade henne. Från första stund har det känts otroligt bra, känner mig otroligt trygg med uppfödaren och lilla kaninen har trivts här hemma från dag ett! Än så länge har vi inte lärt känna varandra, men en otroligt pigg, glad och nyfiken krabat är det allt! Hon är väldigt orädd och vill pröva allt. Redan andra dagen hoppade hon upp i knät och upp på axeln, och sedan dess har hon fortsatt att klättra och hoppa upp på allt som finns tillgängligt. Tror att hon kommer tycka väldigt mycket om att komma ut i sele när tiden är mogen för det. Att klappa henne och bära henne är lite svårt, är inte det minsta ont i henne men hon vill inte gärna sitta stilla mer än några sekunder i taget. Får hon välja är det glädjeskutt som gäller hela tiden! Tre månader och en vecka gammal väger hon 1,4 kg, och lär nog landa på 2,5kg om jag får tippa. Hon är redan otroligt charmig och personlig, så det ska bli så roligt att lära känna henne bättre och utveckla vår relation, och jag tror att vi kommer ha hur roligt som helst i framtiden! Hej vänner! Det var ett tag sedan jag skrev här, och egentligen har ganska mycket saker hänt. Vi har tävlat årets första tävlingar, jag har varit iväg på SKHRFs domarläger och kaninerna och jag har fortsatt utvecklats tillsammans. Det finns också flera anledningar till att jag inte uppdaterat er bloggläsare om våra äventyr, både för att jag varit väldigt upptagen under april-maj, och för att det hänt väldigt tunga saker på den personliga fronten i juni som gjort att mycket av min energi försvunnit och jag inte engagerat mig lika mycket som vanligt i kaninerna eller deras sociala medier. Vad som hänt eller hur jag mår tycker jag dock inte riktigt hör hemma här, utan det skriver jag om på mina egna konton - men lite senare ska jag få ihop ett inlägg om de tävlingar vi gjort hittills i år och såklart ett inlägg om resan mot en domarlicens. Vad vankas det idag då? Jag tänkte lyfta ett ämne som egentligen kanske känns uttjatat, men som jag hoppas kunna göra till intressant läsning ändå. För trots att det är en fråga jag verkligen engagerar mig i har det varit tyst från min sida när andra skrivit inlägg om detta på instagram, och detta för att jag velat skriva ett långt och tydligt inlägg om vad jag tycker och tänker på min plattform här. Huruvida jag lyckas med det återstår att se, men första delen av det tänkte jag åtminstone påbörja idag. Personkemi mellan ägare och kanin - eller ska jag säga mellan förare och hoppare? Det jag attackerar är alltså uttrycket "vi klickar inte", och detta som anledning för att ägare och kanin går skilda vägar. För det är klart att en FÅR sälja sin kanin - om du vill ha kvar dina kaniner eller låta dem flytta till nya hem är upp till dig. I många fall kan försäljningen göra kaninen gott, om hemmet den kommer till passar den bättre än det förra och/eller erbjuder fler möjligheter till ett bra kaninliv. Det jag saknar är transparens. Jag vet att jag är lite annorlunda i och med att jag ser mina kaniner som familjemedlemmar och sekundärt som hoppkompisar och därmed anser att flera delar av kaninhoppningen faller utanför ramen för det jag tycker är rimligt. Utan att supporta det accepterar jag självfallet att andra håller kaniner av andra anledningar, om det är för tävling som köttproduktion, så länge kaninerna lever ett bra liv. Och om någon enbart vill ha hoppkorsningar i sitt kaninstall är det upp till den, men jag tycker att en ska uppge varför en kanin säljs. För utan att vara cynisk tycker jag mig ana vissa mönster i vilka kaniner det är som säljs. Är det för att ni inte klickar? Eller är det för att kaninen inte är hoppavlad? Att den inte presterar så bra som du trodde? Att du vill köpa till kanin och inte längre har plats? För ofta rör det sig inte om att kanin och människa inte klickar så mycket som att de inte klickar på hoppbanan. En, för mig, förbryllande liten andel av de kaniner som säljs verkar faktiskt göra det på grund av att de inte klickar på hemmaplan. Jag är inte dum. Jag förstår att det är roligare att tävla duktiga kaniner som gillar att hoppa - för även om de flesta säger att de inte bryr sig om resultaten tror jag nog alla tycker det är roligt när kaninen tar pinne eller pris. Jag tycker bara att det ofta finns lite för lite tålamod och för mycket prestige. I och med alla fenomenala hoppkaniner som avlas fram stup i kvarten finns det 1) ett enormt överskott - det är inte svårt att köpa en kanin, tvärt om 2) det finns stor press på att alla kaniner ska vara just det; fenomenala. För alla vill att kaninen ska vara duktig, men väldigt få verkar orka jobba för det när det knakar i relationen mellan människa och kanin. När det som behövs inte är den "roliga" träningen, träningen på hinder, utan det som krävs är TID. Relationsbyggande övningar, selträning eller något annat som hör till de absoluta grunderna. Det som ger långsamt resultat - ett steg framåt, två steg tillbaka, och sedan framåt igen. Kanske tar det lång tid. Kanske behöver du bara ändra någon liten detalj i dina rutiner och så fungerar allt mellan dig och kaninen mycket bättre. Erfarenhet och preferenser i all ära, men jag tror att det är viktigt att vara flexibel. För ingen kanin är lik en annan, och därför kan du behöva göra saker du inte gjort med dina kaniner förut. Och vem är jag som öser ur mig allt detta? Vad vet jag - som har två kaniner som bara lullar runt i stora hagar och tävlar någon gång ibland i de lägre klasserna? Vad har jag för rätt att invända? Jag köpte Stampe 2014 och efter tre månader av för mycket hoppträning på för höga höjder och för kort koppel hade jag en fruktansvärt stressad kanin. Han var LIVRÄDD på varenda promenad i tre år. Oftast stampade han och sprang in i sitt hus när en kom ut i buren. Han vet ut mellan varenda hinder, toksprang eller låg platt mot marken. Han sprang undan när jag försökte klappa honom och jag fick jaga honom varenda gång jag skulle ta in honom från hagen. Förra sommaren, efter att jag hade tävlat aktivt i ett år, fick han följa med för första gången för först då kunde han hoppa utan att vara helt panikslagen. Han är ingen kanin som någonsin kommer lita hundraprocentigt på mig, men nu pussar han mig varenda gång jag är i närheten, vi kan gå på promenader och vi har roligt på tävlingar tillsammans (och han har tagit alla sina 5 pinnar genom vinst och dubbelnolla ;)). Jag vet vad det betyder att inte klicka med en kanin, och hur mycket jobb som ibland krävs för att bli ett ekipage, på hemmaplan som på banan. För mig är att klicka är inte samma sak som att kaninen går bra på tävling, och då mina kaniner är mina vänner framför allt annat skulle det aldrig vara aktuellt för mig att sälja en kanin för att den inte dög hoppmässigt, men; Jag förväntar mig inte att alla är intresserade av att jobba så mycket med en enda kanin, och jag accepterar att vissa enbart vill äga kaniner med potential för de högre klasserna, men jag förväntar mig ärlighet. Säljer du din dvärgvädur för att du vill få plats för en till hoppkorsning - säg det. Säljer du en kanin som tog pinnar på löpande band och sen kom in i en svacka, säg det. Om inte annat för att kaninerna ska kunna hitta ett hem som passar dem; att dvärgväduren som inte tycker det är superkul att hoppa får gå frigående i en lägenhet och att kaninen utan självförtroende hamnar hos någon som vet att kaninen behöver tid och är villig att lägga ner den tiden på den. En uppsnyggad och tillfixad annons stjälper mer än det hjälper. Hm, jag tänkte att det här inlägget skulle bli superbra men jag är inte riktigt nöjd. Jag kom på en superidé för någon dag sedan men när jag skulle sätta mig och skriva hade jag helt glömt bort den, så det blev inte riktigt så klockrent som jag tänkte det skulle vara. Men men, nu är klockan redan elva och jag tänker avrunda bloggskrivandet för dagen. Om jag någonsin kommer på vad det var jag tänkte på kanske jag skriver en del två av detta, annars så blir nästa inlägg om min väg mot en domarlicens! Ta hand om er och era kaniner så hörs vi om någon vecka! Anna, Stampe & Ara Hej igen! Vilken fin och frekvent uppdatering jag bjuder på! : - ) Jag vet inte hur mycket som har hänt under månaden jag varit borta, vi har fortsatt som vanligt här hemma. Jag var på Sveriges Kaninvälfärdsförenings event för två veckor sedan och det var väldigt roligt och inspirerande, bland annat lyssnade jag på en föreläsning om kaniners grävbeteende. Blev även påmind om mina brister som kaninägare, och fick många idéer på hur jag kan höja mina kaniners levnadsstandard och berika deras vardag. Den största förändringen är att jag ämnar att bygga ett litet hägn på baksidan, så att de ska kunna vara ute dygnet runt, eller i alla fall dagtid då vädret tillåter. Tanken är då att buren ska stå i denna, så att de kan hoppa upp där om det regnar etcetera, och även att det ska gå att stänga in dem ovan mark om det skulle finnas behov till det. Om mina planer går i lås blir det kanske 4x4m, med nergrävt galler samt tak (galler eller genomskinlig korrugerad plast?). Mina föräldrar är måttligt entusiastiska till att ägna sommaren åt det men jag hoppas på att vi får till något! Jag har även haft årsmöte med min härliga klubb ULKH, och där fick jag fortsatt förtroende att sitta i styrelsen, denna gång som ledamot & sekreterare. Det senare är mest en formalitet, så jag vet inte hur mycket protokoll jag kommer skriva, men det ska i alla fall bli roligt att fortsätta driva sporten framåt! Dessutom fick jag en hel del fina nomineringar och det som kändes allra mest var att jag och Stampe blev årets ekipage. Wow. Hade tänkt skriva ett inlägg om vår resa, på samma sätt som jag skrev en text till Ara när hon fyllde två år, men tiden har inte riktigt räckt till. I dagarna har Stampe varit hos mig i fyra år, så jag ska se om jag kan få ihop något under påsken. Förövrigt är vi äntligen anmälda till årets första tävling! Jag har inte tävlat sedan i september, enbart för att ingen klubb tillåter att ha hagar på tävling under vinterhalvåret vilket jag tycker är trist. Hur som helst kommer vi äntligen komma iväg på söndag! Ara hoppar rak medelsvår, krok lätt och längd ej elit, Stampe hoppar krok lätt och rak lätt utom tävlan. Kändes bäst att ta åtminstone någon tävling i lätten innan vi ger oss på medelsvåren igen, eftersom han blivit så mycket lugnare i sele under vintern tror jag heller inte han kommer ha samma fart på hoppbanan som tidigare. Jag är rädd att han kommer att tveka inför de stora hindren i medelklassen när han inte kommer in med samma galna hastighet som tidigare, så min tanke är att få till en bra känsla i lättklassen utan utvikningar innan vi tar oss upp i medeln. Har ingen önskan om att plocka pinnar där eftersom han är sju-åtta år, utan vill bara ha roligt tillsammans. Om han plockar lättpinnarna i kroken också, och om jag efter ett tag känner att medeln blir för mycket, lutar det åt veteranklassning. God kväll!
Fem av veckans sju dagar har nu passerat och som vanligt tycker jag att det har gått fort. Det har gått ganska bra för oss måste jag säga ändå! Små framsteg blandas med missförstånd, tillbakakliv och hoppfull optimism. En del saker går bra, vissa mindre bra. Lustigt nog varierar det från dag till dag - ibland fungerar det bra att ta in dem från hagen men inte att gosa med dem i buren och nästa dag tvärt om. Det känns iallafall bra att ha en tydlig linje utstakad, att jag vet var jag vill komma i vår relation och hur jag vill att vår vardag ska se ut. Jag vet vad jag jobbar mot, och det gör det enklare att orka kämpa när det känns som att allt går fel. Veckans promenader har gått bra måste jag säga! Jag köpte en bogsele begagnat i gruppen >kaninhoppning< på facebook, en gul i storleken medium, förra veckan. Gul är min favoritfärg och jag har länge velat pröva bogsele på mina små vänner. Den kom hem häromdagen, och var dessvärre alldeles för liten på Ara med passade fint på Stampe! Självfallet hade jag inte förväntat mig att den skulle passa dem båda eftersom hon väger dryga 1.2kg mer än honom och är betydligt större, men jag hade ännu hellre haft en till henne då hon är så otroligt dragig och ofta "lägger/hänger" sig i selen (när jag bromsar och hon inte stannar utan lägger all sin kroppsvikt i selen). Jag har för mig att jag hört att en H-sele eller bogsele kan passa bättre på såna kaniner, så jag tänker att vi prövar en gammal H-sele jag har liggandes någon dag och ser om det känns bra. Just eftersom att hon är så dragig skulle jag hellre ha en sele som lägger tryck på bogen än på halsen, men vi kan ju testa en gång för att se om det är något för oss. Tillbaka till selen jag köpte som blev Stampes - den passar mycket bra och han går väldigt bra i den! Han beter sig lite annorlunda i den än i bröstsele på ett sätt som är svårt att beskriva verbalt för någon som aldrig träffat honom, men jag tror det kommer bli bra! Jag tänker att jag har den några promenader till, sedan kanske jag testar bröstsele ett par gånger för att se om det blir någon skillnad. Har ingen aning om kaniner tycker det är jobbigt att byta sele ofta, vad tror ni? Jag har inte tänkt på det innan, men skulle de möjligtvis kunna uppleva det som störande att selmodellen växlas frekvent? Glad måndag på er!
Min dag har varit väldigt bra, även om jag tyvärr inte haft särskilt mycket tid till kaninerna. Några minuters gos i morse och så fick de komma in i kanske tjugo minuter när jag var hemma en snabbis på eftermiddagen. Det är typ fem plusgrader och duggregn ute, suck. Hade först tänkt att ta en promenad med Ara på kvällskvisten när jag kom hem, men vädret satte stopp för det. Brukar generellt sett inte vika ner mig för vädret, utan åtminstone dra mig ut på en liten prommis med Ara, eftersom hon inte bryr sig så mycket om blåst eller blött underlag, och hon är så "robust" och högrest att hon inte blir så blöt haha. Hon tuffar på ändå, medan Stampe är lite förnäm och vill stanna och tvätta sig varenda sekund, trycker ihop sig om det kommer en kraftig vindpust och blir kall enklare då han är så mycket närmare marken. Jag har börjat lyssna på podcast när jag är ute på kaninpromenader, och jag är faktiskt positivt överraskad! Jag har aldrig lyssnat på en podcast före förra veckan, jag har inte riktigt förstått att en kan vilja lyssna på någon annan som pratar i en timme i sträck. De flesta jag hört talas om har varit gjorda av, enligt mig, ytliga kändisar och jag har väl inte riktigt känt att det tilltalat mig, men om det är intressanta ämnen de tar upp kan det ju dock vara riktigt trevligt! Hittills har jag enbart lyssnat på penntricket och något avsnitt av arga flickor, båda två feministiska poddar, och jag hoppas kunna hitta någon intressant podcast som handlar miljöfrågor (och djur). Något jag tänkt på är hur gärna jag skulle vilja ha en kaninpodcast! Tänk vad roligt! Det skulle antagligen behöva vara flera personer bakom den, och jag har tankar på att en dels skulle kunna träffas någon gång och prata, kanske podda på distans, eller bestämma några frågor en frågar flera människor om. Alla olika ämnen som berör kaniner skulle kunna tas upp, men nästan alla motiverade och engagerade kaninägare jag känner till är kaninhoppare, så kaninhoppning skulle antagligen ta upp en del plats också. Är det bara jag eller vore det här en super-idé? Youtubevideos i all ära, men just under en promenad eller burstädning vore det härligt att enbart höra (intressant) "kaninprat". För det första finns det väldigt få kaninyoutubers jag tycker gör intressanta videor, för det andra blir få videor med rörlig bild lika bra med enbart ljud. Såklart skulle det innebära en massa jobb, men tänk er en rikshoppet i podcast-form? (En tidning SKHRF förut gav ut till sina medlemmar, men som nu är ganska inaktiv) Hoppas ni får en fin vecka, hoppas på att få upp någon video på youtubekanalen under veckan! <3 Hej vänner! Måndag igen, kul med ny vecka även om jag inte var särskilt redo när väckarklockan ringde i morse. Är så glad att jag trivs bra i min skola och i min klass, är alltid glad när jag åker till skolan hur trött jag än är. Hur som helst, måndagar är en helt okej dag för mig även om jag inte har särskilt mycket tid till kaninerna. När det är mycket i skolan kommer jag först hem sju på kvällen, vilket betyder att jag knappt hinner träffa kaninerna. Nu i början av terminen är det dock ganska lugnt, så jag åkte hem mellan att skolan slutade och en aktivitet som börjar fem. Jag hinner vara hemma i cirka en timme och tjugo minuter, så jag hann precis ta en tur med Stampe och städa deras bur, och sedan lyssna på supertramp medan jag kastade i mig en avocadomacka. Jag tränade också, så idag kom jag hem lite senare men nu har jag varit ute och pratat med kaninerna en stund. Mitt mål är att gå ut till dem så ofta som möjligt, och inte bara när vi ska "göra" saker. Vill göra dem bekväma med min närvaro på deras territorium, samt att de ska se det som något positivt varje gång jag kommer! De står på baksidan av vår trädgård, ungefär 5 m från dörren, så det är väldigt enkelt att gå ut några minuter när jag går förbi dörren till baksidan. Jag har lagt min kaninjacka (en gammal skidjacka i herr-large, alldeles för stor egentligen men då får jag under massvis med lager, haha) bredvid dörren också, innan brukade jag alltid gå ut i de kläder jag hade på mig och då är det så kallt att en inte gärna stannar längre än någon minut. Med jacka på fryser jag inte ihjäl på fläcken, utan kan gosa en liten stund med dem. Jag pratar inte om något galet spring mellan kaninerna flera gånger i timmen, det tror jag nog inte skulle göra enbart nytta utan även orsaka en del stress, men tanken är att komma ut några gånger om dagen. Stampes promenad då? Det gick verkligen superbra! Så nöjd, verkligen. Jag lyckades behålla mitt tålamod i början och låta honom sitta stilla första fem minuterna, vilket han verkar behöva för att kunna vara lugn och fokuserad sen. Han är alltid lite nervig och "studsig", och springer ofta snabbt, men idag grävde han en del (vilket han aldrig brukar göra). Han utforskade en del buskar, tvättade sig och var generellt väldigt samarbetsvillig. Jag kunde hålla mig på fem meters avstånd och han underhöll sig själv, och vågade springa dit han ville och bjöd verkligen till. Så kul när arbete ger resultat, vi börjar verkligen utvecklas nu! Hoppas ni också hade en fin start på veckan, så hörs vi snart! Anna, Stampe och Ara <3 Hej igen! Gårdagen spenderades med kaninerna på bästa möjliga vis, vi träffade några vänner och deras långöron och tränade tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord, men självfallet mycket kanin. Det var precis vad jag behövde - oj vad jag är laddad med motivation på kaninfronten nu! Vågar inte lova för mycket angående uppdateringen, men hoppas på åtminstone ett-två inlägg i veckan från och med nu. Är så sugen på att utvecklas tillsammans med mina kaniner det här året, har lite nya idéer och är också redo att jobba med mina sociala medier detta år för att kunna påverka kaninhoppningen och den allmänna synen på kaniner i samhället med mina tankar och värderingar. Hoppas på att kaninerna får vara friska och glada, samt att vi kan stärka vår relation och att de får bättre tillit till mig, men framför allt att jag ska ge dem tid. Massvis med tid. Prioritera och effektivisera mitt liv, och därmed få mer tid över till dem. Jag var ute och sa godmorgon till kaninerna för en timme sedan, och nu ska jag snart sno på mig några lager kläder och gå ut till dem igen. Min tanke är att ta Ara till en fotbollsplan/park som ligger nära här, men som vi sällan går till, och träna inkallning med hjälp av lite godis. Jag ska börja jobba mot att kunna ha henne lös, och det första steget blir att sluta använda kopplet i den mån det går! Stampe och jag tror jag tar en skogspromenad, då han inte riktigt är så avspänd i min närvaro utomhus att det går att kalla in honom med godis tror jag. Tar väl med lite i jackfickan när vi går ut också, så får vi se hur det går. Det kommer upp en vlogg från den här helgen ikväll om allt rullar på, så kika in vår youtubekanal när mörkret lagt sig för dagen om ni vill se! (Stampe & Ara) Anna, Ara och Stampe <3 Hej igen! Hos oss är det runt fem minus och frostigt ute, ingen snö dock tyvärr. Riktigt tråkigt väder enligt mig då jag blir kall efter tio min utomhus även om jag tar på mig ca alla kläder jag äger, och jag behöver stå och hoppa varenda promenad för att fingrarna inte ska ramla av, haha. Hoppas på snö snart!! Vi har iallafall haft några fina klara vinterdagar, härligt med sol och rosa skymningar när det ändå inte blir någon snö :)
Nyss tog jag en promenad med Ara, och det gick väl inte särskilt bra. Jobbar på att ändra mitt mindset och göra den här känslan till norm, för att inte hela tiden känna att det "går dåligt". För att utvecklas måste jag först acceptera hur det ligger till just nu, var vi befinner oss på alla plan. Efter det, när jag gjort en ärlig analys, kan jag se framstegen och utvärdera varje promenad. I nuläget jämför jag undermedvetet känslan nu med känslan vi haft för några månader sedan (när jag fokuserade på andra saker och tryckte undan de här problemen) eller känslan jag har med Stampe just nu. Det är inte schysst mot Ara och inte heller schysst mot mig, och jag försöker aktivt förändra det. Det är svårt dock, känner mig så otroligt värdelös hela tiden när det "går dåligt", dvs när hon är rädd och bara sitter som en klump. Låter kanske otroligt överdramatiserat men en timme med enbart ens egna tankar gör att när en konstig tanke väl rotat sig kan den snurra runt fritt. Kort sagt känns det som att jag gör allt fel och jag blir så arg och frustrerad på mig själv för att jag för det första inte kan hjälpa henne, och för det andra inte vet om det jag gör är rätt. Om det är en bra idé att låta henne ta mycket egna initiativ och inte styra mycket för att hon ska lära sig att våga ta för sig själv. Är det sämre? Är det dumt att göra promenaderna så "jobbiga" för henne - kommer hon förknippa det med något dåligt? Vore det bättre att enbart ta konditionspromenader och hoppas på att problemen löser sig efter ett tag? Är det grundfel i vår relation? När jag väl börjat tänka på det här sättet drar jag även in alla gånger något gått dåligt mellan mig och kaninerna cirka hela tiden jag haft dem, och tar upp alla små detaljer och förstorar upp dem, såsom att Stampe ibland stampar och springer undan när jag kommer ut i buren eller att Ara gör utfall och morrar när hon är brunstig och jag ska städa deras bur. Det är ju i själva verket naturliga beteenden, att vara vaksam samt vakta sitt revir. Jag vet ju att mina kaniner är två komplicerade individer med mer hjärna än många andra kaniner, och även fast det i många lägen är helt otroligt hopplöst är det på något sätt värt det ändå. Kanske är det att jag är avundsjuk på andras band med sina kaniner, min högsta önskan är till exempel att kunna ha mina kaniner lösa. Jag har stora problem med att ta in mina kaniner när de är i hage och de har i princip noll tilltro till mig om de är lösa vilket antagligen beror på att jag så länge haft dem i otroligt stora hagar, det blir inte någon självklar kontakt när kaninen kan vara 20m bort från dig hela tiden i hagen, och infångningen blir svårare eftersom de springer iväg om jag kommer nära. Det problemet bottnar alltså i att de har stort utrymme att vara på - vilket ju inte alls är fel. Det påverkar bara mitt ego negativt, att de inte känner tillit till mig. Saken är kanske att jag jämför mig med andra, och att känslan av att ha misslyckats blir liksom större när andra kan få en mycket starkare relation med en kanin jag vet att det inte ligger lika mycket jobb bakom, att hoppning, selträning och kontakten ägare-kanin faller på plats så enkelt för vissa ekipage. Jag är inte avundsjuk på andras kaniner, skulle ALDRIG någonsin i hela världen vilja byta ut mina. Aldrig. Jag är snarare avundsjuk på andra personer, som lyckas åstadkomma detta, och önskar att jag också kunde lyckas med det. Att jag kunde göra rätt, göra bättre. Såklart är inte något en dans på rosor hela tiden, men av vad jag ser och hör på instagram och i verkligheten verkar vissa kaniner vara något "enklare" att lära känna och föra än mina. Eftersträvar inte att göra mig själv till en martyr, även fast det kanske låter så. Jag vill bara visa er en del av mina tankar, och inte bara skriva om mina värderingar och åsikter. Ibland går tankar och känslor i stunden emot värderingar, för mig åtminstone. Då faktiskt flera på sistone har sagt att de ser upp till mig/min kaninhantering (vilket är så kul att höra!! blir så glad) känns det viktigt för mig att visa att jag för det första inte är perfekt eller har en drömrelation till mina kaniner där allt fungerar, men också att jag ofta tvekar på mig själv och om det jag gör är rätt. Nej, så här negativt kan jag inte avsluta det här inlägget. Mina kaniner tycker såklart om mig på flera sätt, jag har mycket enklare att hantera dem än andra och de pussas alltid när jag lyfter upp dem. Inomhus är de alltid fullt avspända i min närvaro, de älskar generellt att mysa och tolererar beröring överallt. Som avslutning tänkte jag citera en del av en låt gjord av mitt favoritband den svenska björnstammen. Satte på musik när jag kom hem och låten ett fel närmare rätt spelades. Blir ofta berörd av deras texter då de enligt mig är otroligt vackra, och delar av denna passade otroligt bra in just nu. Jag måste lära mig att se det som finns framför mig Och det som ingen kan ta härifrån Och även om jag inte vet vart jag ska Så får jag aldrig sluta gå Ett fel närmare rätt KRAM, hoppas ni får en fin kväll! <3 Gott nytt år, känner jag väl mig ändå nödgad att säga, även om det uttrycket ger mig något sånär allergiska reaktioner. Tja, det förra inlägget bjöd ju inte på det jag egentligen tänkt redogöra för; det vill säga en redogörelse för året 2017 samt mina tankar inför det nya år vi precis trätt in i. 2017 var för mig och kaninernas del ett fantastiskt år, är så glad att har fått vara friska och glada hela året! min kaninhantering: Under året har definitivt min syn på kaniner förändrats, och jag tycker mig kunna se saker från ett annat perspektiv nu. Min förning och koppelhantering har förbättrats, både på banan och på hemmaplan, och jag anser även att jag kan läsa av mina kaniner och kommunicera med dem bättre. Sundare tänk kring kaniner, motion och tävling har tillkommit och jag har vuxit i min identitet som kaninhoppare - det vill säga jag har lärt mig mer och vet vad jag tycker om saker. kaninhoppningen: visserligen kanske en underrubrik till ovanstående, och jag tog delvis upp det ovan också, men men. Jag tycker det varit ett fint kaninhopparår på många vis. Nya vänner, större erfarenhet, många insikter och mer kunskap. Även vissa svackor för min del, då jag helt enkelt blivit jävligt frustrerad över skillnaden mellan kaninhopparnormen och mina värderingar. Jag har släppt helt på tävlingsinstinkten när det kommer till kaninhoppning; det var min föresats redan när jag började - jag ville inte känna den minsta tävlingsanda när det kom till mina kaniner, men en del korrigeringar har jag trots allt gjort när Ara sprungit fram och stannat precis framför hindret. Min förning blir dock bättre och bättre, vilket för mig betyder att jag lägger mig i och hjälper dem mindre och mindre. Ja, det ger dem en mindre chans på banorna jämfört med förare som springer nära, smackar, puttar, korrigerar och pressar sina kaniner - men jag kan rakryggat säga att jag är stolt över det. Att jag gör kaninhoppning på mitt sätt. stampe: vi har gjort ENORMA framsteg; större tillit till mig och mindre rädd generellt. Jag har efter tre och ett halvt år fått honom att slappna av i sele och de senaste tre promenaderna har varit magiska, bokstavligt talat magiska. Dessutom har vi gjort en del framsteg i hoppningen, och även om han fortfarande stissar upp sig själv är det inte längre tvär panik och han kastar sig inte ut framför varje hinder, utan har gjort flera härliga och balanserade lopp utan att vika ut en enda gång. Mitt långsiktiga mål i början av året var att klara av minihöjd, och i skrivande stund har han tävlat medelsvår tre gånger med fantastisk känsla. Jag är fortfarande överväldigad över allt vi åstadkommit under året, och då pratar jag inte om hoppningen. Vanligtvis när folk säger att tävlingsresultatet "bara är en bonus" låter det lite tillgjort i mina öron, men ärligt talat är det verkligen så. Jag hade liksom släppt tanken på att någonsin tävla med honom, och därför hör hoppningen inte riktigt till det jag mäter, även om våra framsteg syns tydligt där. ara: även vi har gjort enorma framsteg. Hon har blivit otroligt kelig och tillgiven, och det märks att hon litar på mig då resten av min familj har mycket svårare att hantera henne. Vi har kommit långt när det kommer till promenader, och jag förstår henne bättre och kan hjälpa henne bättre. Förut upplevde jag henne inte som nervig och stressad ute i sele, eftersom jag fokuserade endast på att gå, och hon distraheras när hon har något att tänka på. Nu när jag ställer högre krav på att hon ska vara delaktig och ta egna initiativ märker jag att hon under sin tuffa yta och kaxiga, varma attityd är lite osäker och inte vågar ta för sig när vi är utanför tomten. I hoppningen tycker jag det gått fint, vi har tagit oss upp till medelsvår i rak där hon trivs som fina fisken, under våren var hon nonchalant i lättklassen men vi lyckades slutligen knipa den sista pinnen och klassa upp oss vilket var väldigt välkommet. I kroken jobbar vi på och hon har kommit precis utanför ett par gånger, tror att en medelklassning även där skulle kunna få henne att bli mer intresserad och ta i mer, men tänker samtidigt att vi kanske bör hålla oss i lätten då hon inte alls förstår konceptet. Trots det tycker jag ändå att hennes inställning i krokloppen blir bättre och bättre. Nämen, det blev visst ett rätt långt inlägg, trots att jag inte ens tagit upp mina tankar om detta år. Får visst skjuta det ytterligare framåt :) Ses snart! |
BLOGG
Här kommer det uppdateras (förhoppningsvis) frekvent om vår vardag, framtida planer, åsikter och andra tankar som rör kaniner och kaninhoppning. ARKIV
August 2018
KATEGORIER
All
|