Hej igen! Hos oss är det runt fem minus och frostigt ute, ingen snö dock tyvärr. Riktigt tråkigt väder enligt mig då jag blir kall efter tio min utomhus även om jag tar på mig ca alla kläder jag äger, och jag behöver stå och hoppa varenda promenad för att fingrarna inte ska ramla av, haha. Hoppas på snö snart!! Vi har iallafall haft några fina klara vinterdagar, härligt med sol och rosa skymningar när det ändå inte blir någon snö :)
Nyss tog jag en promenad med Ara, och det gick väl inte särskilt bra. Jobbar på att ändra mitt mindset och göra den här känslan till norm, för att inte hela tiden känna att det "går dåligt". För att utvecklas måste jag först acceptera hur det ligger till just nu, var vi befinner oss på alla plan. Efter det, när jag gjort en ärlig analys, kan jag se framstegen och utvärdera varje promenad. I nuläget jämför jag undermedvetet känslan nu med känslan vi haft för några månader sedan (när jag fokuserade på andra saker och tryckte undan de här problemen) eller känslan jag har med Stampe just nu. Det är inte schysst mot Ara och inte heller schysst mot mig, och jag försöker aktivt förändra det. Det är svårt dock, känner mig så otroligt värdelös hela tiden när det "går dåligt", dvs när hon är rädd och bara sitter som en klump. Låter kanske otroligt överdramatiserat men en timme med enbart ens egna tankar gör att när en konstig tanke väl rotat sig kan den snurra runt fritt. Kort sagt känns det som att jag gör allt fel och jag blir så arg och frustrerad på mig själv för att jag för det första inte kan hjälpa henne, och för det andra inte vet om det jag gör är rätt. Om det är en bra idé att låta henne ta mycket egna initiativ och inte styra mycket för att hon ska lära sig att våga ta för sig själv. Är det sämre? Är det dumt att göra promenaderna så "jobbiga" för henne - kommer hon förknippa det med något dåligt? Vore det bättre att enbart ta konditionspromenader och hoppas på att problemen löser sig efter ett tag? Är det grundfel i vår relation? När jag väl börjat tänka på det här sättet drar jag även in alla gånger något gått dåligt mellan mig och kaninerna cirka hela tiden jag haft dem, och tar upp alla små detaljer och förstorar upp dem, såsom att Stampe ibland stampar och springer undan när jag kommer ut i buren eller att Ara gör utfall och morrar när hon är brunstig och jag ska städa deras bur. Det är ju i själva verket naturliga beteenden, att vara vaksam samt vakta sitt revir. Jag vet ju att mina kaniner är två komplicerade individer med mer hjärna än många andra kaniner, och även fast det i många lägen är helt otroligt hopplöst är det på något sätt värt det ändå. Kanske är det att jag är avundsjuk på andras band med sina kaniner, min högsta önskan är till exempel att kunna ha mina kaniner lösa. Jag har stora problem med att ta in mina kaniner när de är i hage och de har i princip noll tilltro till mig om de är lösa vilket antagligen beror på att jag så länge haft dem i otroligt stora hagar, det blir inte någon självklar kontakt när kaninen kan vara 20m bort från dig hela tiden i hagen, och infångningen blir svårare eftersom de springer iväg om jag kommer nära. Det problemet bottnar alltså i att de har stort utrymme att vara på - vilket ju inte alls är fel. Det påverkar bara mitt ego negativt, att de inte känner tillit till mig. Saken är kanske att jag jämför mig med andra, och att känslan av att ha misslyckats blir liksom större när andra kan få en mycket starkare relation med en kanin jag vet att det inte ligger lika mycket jobb bakom, att hoppning, selträning och kontakten ägare-kanin faller på plats så enkelt för vissa ekipage. Jag är inte avundsjuk på andras kaniner, skulle ALDRIG någonsin i hela världen vilja byta ut mina. Aldrig. Jag är snarare avundsjuk på andra personer, som lyckas åstadkomma detta, och önskar att jag också kunde lyckas med det. Att jag kunde göra rätt, göra bättre. Såklart är inte något en dans på rosor hela tiden, men av vad jag ser och hör på instagram och i verkligheten verkar vissa kaniner vara något "enklare" att lära känna och föra än mina. Eftersträvar inte att göra mig själv till en martyr, även fast det kanske låter så. Jag vill bara visa er en del av mina tankar, och inte bara skriva om mina värderingar och åsikter. Ibland går tankar och känslor i stunden emot värderingar, för mig åtminstone. Då faktiskt flera på sistone har sagt att de ser upp till mig/min kaninhantering (vilket är så kul att höra!! blir så glad) känns det viktigt för mig att visa att jag för det första inte är perfekt eller har en drömrelation till mina kaniner där allt fungerar, men också att jag ofta tvekar på mig själv och om det jag gör är rätt. Nej, så här negativt kan jag inte avsluta det här inlägget. Mina kaniner tycker såklart om mig på flera sätt, jag har mycket enklare att hantera dem än andra och de pussas alltid när jag lyfter upp dem. Inomhus är de alltid fullt avspända i min närvaro, de älskar generellt att mysa och tolererar beröring överallt. Som avslutning tänkte jag citera en del av en låt gjord av mitt favoritband den svenska björnstammen. Satte på musik när jag kom hem och låten ett fel närmare rätt spelades. Blir ofta berörd av deras texter då de enligt mig är otroligt vackra, och delar av denna passade otroligt bra in just nu. Jag måste lära mig att se det som finns framför mig Och det som ingen kan ta härifrån Och även om jag inte vet vart jag ska Så får jag aldrig sluta gå Ett fel närmare rätt KRAM, hoppas ni får en fin kväll! <3
1 Comment
Irma
1/9/2018 01:04:12 pm
Du är så duktig med dina kaniner Anna, allt jobb lönar sig tilsist! Du inspirerar mig verkligen så mycket, och din blogg är så bra! + för att du citerade en del av min absoluta favoritlåt i slutet av inlägget💛
Reply
Leave a Reply. |
BLOGG
Här kommer det uppdateras (förhoppningsvis) frekvent om vår vardag, framtida planer, åsikter och andra tankar som rör kaniner och kaninhoppning. ARKIV
August 2018
KATEGORIER
All
|