Hej vänner! Det var ett tag sedan jag skrev här, och egentligen har ganska mycket saker hänt. Vi har tävlat årets första tävlingar, jag har varit iväg på SKHRFs domarläger och kaninerna och jag har fortsatt utvecklats tillsammans. Det finns också flera anledningar till att jag inte uppdaterat er bloggläsare om våra äventyr, både för att jag varit väldigt upptagen under april-maj, och för att det hänt väldigt tunga saker på den personliga fronten i juni som gjort att mycket av min energi försvunnit och jag inte engagerat mig lika mycket som vanligt i kaninerna eller deras sociala medier. Vad som hänt eller hur jag mår tycker jag dock inte riktigt hör hemma här, utan det skriver jag om på mina egna konton - men lite senare ska jag få ihop ett inlägg om de tävlingar vi gjort hittills i år och såklart ett inlägg om resan mot en domarlicens. Vad vankas det idag då? Jag tänkte lyfta ett ämne som egentligen kanske känns uttjatat, men som jag hoppas kunna göra till intressant läsning ändå. För trots att det är en fråga jag verkligen engagerar mig i har det varit tyst från min sida när andra skrivit inlägg om detta på instagram, och detta för att jag velat skriva ett långt och tydligt inlägg om vad jag tycker och tänker på min plattform här. Huruvida jag lyckas med det återstår att se, men första delen av det tänkte jag åtminstone påbörja idag. Personkemi mellan ägare och kanin - eller ska jag säga mellan förare och hoppare? Det jag attackerar är alltså uttrycket "vi klickar inte", och detta som anledning för att ägare och kanin går skilda vägar. För det är klart att en FÅR sälja sin kanin - om du vill ha kvar dina kaniner eller låta dem flytta till nya hem är upp till dig. I många fall kan försäljningen göra kaninen gott, om hemmet den kommer till passar den bättre än det förra och/eller erbjuder fler möjligheter till ett bra kaninliv. Det jag saknar är transparens. Jag vet att jag är lite annorlunda i och med att jag ser mina kaniner som familjemedlemmar och sekundärt som hoppkompisar och därmed anser att flera delar av kaninhoppningen faller utanför ramen för det jag tycker är rimligt. Utan att supporta det accepterar jag självfallet att andra håller kaniner av andra anledningar, om det är för tävling som köttproduktion, så länge kaninerna lever ett bra liv. Och om någon enbart vill ha hoppkorsningar i sitt kaninstall är det upp till den, men jag tycker att en ska uppge varför en kanin säljs. För utan att vara cynisk tycker jag mig ana vissa mönster i vilka kaniner det är som säljs. Är det för att ni inte klickar? Eller är det för att kaninen inte är hoppavlad? Att den inte presterar så bra som du trodde? Att du vill köpa till kanin och inte längre har plats? För ofta rör det sig inte om att kanin och människa inte klickar så mycket som att de inte klickar på hoppbanan. En, för mig, förbryllande liten andel av de kaniner som säljs verkar faktiskt göra det på grund av att de inte klickar på hemmaplan. Jag är inte dum. Jag förstår att det är roligare att tävla duktiga kaniner som gillar att hoppa - för även om de flesta säger att de inte bryr sig om resultaten tror jag nog alla tycker det är roligt när kaninen tar pinne eller pris. Jag tycker bara att det ofta finns lite för lite tålamod och för mycket prestige. I och med alla fenomenala hoppkaniner som avlas fram stup i kvarten finns det 1) ett enormt överskott - det är inte svårt att köpa en kanin, tvärt om 2) det finns stor press på att alla kaniner ska vara just det; fenomenala. För alla vill att kaninen ska vara duktig, men väldigt få verkar orka jobba för det när det knakar i relationen mellan människa och kanin. När det som behövs inte är den "roliga" träningen, träningen på hinder, utan det som krävs är TID. Relationsbyggande övningar, selträning eller något annat som hör till de absoluta grunderna. Det som ger långsamt resultat - ett steg framåt, två steg tillbaka, och sedan framåt igen. Kanske tar det lång tid. Kanske behöver du bara ändra någon liten detalj i dina rutiner och så fungerar allt mellan dig och kaninen mycket bättre. Erfarenhet och preferenser i all ära, men jag tror att det är viktigt att vara flexibel. För ingen kanin är lik en annan, och därför kan du behöva göra saker du inte gjort med dina kaniner förut. Och vem är jag som öser ur mig allt detta? Vad vet jag - som har två kaniner som bara lullar runt i stora hagar och tävlar någon gång ibland i de lägre klasserna? Vad har jag för rätt att invända? Jag köpte Stampe 2014 och efter tre månader av för mycket hoppträning på för höga höjder och för kort koppel hade jag en fruktansvärt stressad kanin. Han var LIVRÄDD på varenda promenad i tre år. Oftast stampade han och sprang in i sitt hus när en kom ut i buren. Han vet ut mellan varenda hinder, toksprang eller låg platt mot marken. Han sprang undan när jag försökte klappa honom och jag fick jaga honom varenda gång jag skulle ta in honom från hagen. Förra sommaren, efter att jag hade tävlat aktivt i ett år, fick han följa med för första gången för först då kunde han hoppa utan att vara helt panikslagen. Han är ingen kanin som någonsin kommer lita hundraprocentigt på mig, men nu pussar han mig varenda gång jag är i närheten, vi kan gå på promenader och vi har roligt på tävlingar tillsammans (och han har tagit alla sina 5 pinnar genom vinst och dubbelnolla ;)). Jag vet vad det betyder att inte klicka med en kanin, och hur mycket jobb som ibland krävs för att bli ett ekipage, på hemmaplan som på banan. För mig är att klicka är inte samma sak som att kaninen går bra på tävling, och då mina kaniner är mina vänner framför allt annat skulle det aldrig vara aktuellt för mig att sälja en kanin för att den inte dög hoppmässigt, men; Jag förväntar mig inte att alla är intresserade av att jobba så mycket med en enda kanin, och jag accepterar att vissa enbart vill äga kaniner med potential för de högre klasserna, men jag förväntar mig ärlighet. Säljer du din dvärgvädur för att du vill få plats för en till hoppkorsning - säg det. Säljer du en kanin som tog pinnar på löpande band och sen kom in i en svacka, säg det. Om inte annat för att kaninerna ska kunna hitta ett hem som passar dem; att dvärgväduren som inte tycker det är superkul att hoppa får gå frigående i en lägenhet och att kaninen utan självförtroende hamnar hos någon som vet att kaninen behöver tid och är villig att lägga ner den tiden på den. En uppsnyggad och tillfixad annons stjälper mer än det hjälper. Hm, jag tänkte att det här inlägget skulle bli superbra men jag är inte riktigt nöjd. Jag kom på en superidé för någon dag sedan men när jag skulle sätta mig och skriva hade jag helt glömt bort den, så det blev inte riktigt så klockrent som jag tänkte det skulle vara. Men men, nu är klockan redan elva och jag tänker avrunda bloggskrivandet för dagen. Om jag någonsin kommer på vad det var jag tänkte på kanske jag skriver en del två av detta, annars så blir nästa inlägg om min väg mot en domarlicens! Ta hand om er och era kaniner så hörs vi om någon vecka! Anna, Stampe & Ara
0 Comments
Leave a Reply. |
BLOGG
Här kommer det uppdateras (förhoppningsvis) frekvent om vår vardag, framtida planer, åsikter och andra tankar som rör kaniner och kaninhoppning. ARKIV
August 2018
KATEGORIER
All
|